Nånting har hänt | Therese Krupa

Förutom att rubriken vore världens roligaste löpsedel så är den också talande för fasen vi (och Malte) nu går igenom.

I hela två veckor har han varit... ja, ska vi säga, lugn? I två veckor har min son lyssnat när vi pratat med honom, suttit ganska still under bokläsningen och inte startat ett blitzkrieg vid nattningen. Han kan åka bil utan att slita i bältet, och vi kan hälsa på hos vänner och bekanta utan att starta ett Noréndrama i arton akter.

Istället har han sagt "godnatt, mamma pappa", dragit upp täcket själv och vänt sig mot väggen när klockan slagit Ernst. Jag fattar inte. Maltes pappa fattar inte heller.

Men fattar gör alla de päron med lite äldre barn, som tidigare lutat sig tillbaka och fryntligt sagt att vid två års ålder kommer allting att lätta. Tamejfan, ni verkar ha rätt. PEPPPPPPAR PEPPPPPPAR.

Men en sak vi fattar är att det är alltså nu, precis nu, som enbarnsföräldrar halkar dit och tänker att vafan, ett, par, sju syskon vore nog inte så dumt! Det är ju lugna pungen att ha kids liksom.

Nej.