Therese Krupa
Annons

Kan vi prata om 6-årsåldern?

Jo, vi har ju en hyfsat nybliven 6-åring i familjen.

Pausar så att alla kan dra efter andan

Jag förstår att det här kanske är ett inlägg som jag kan behöva radera någon gång för det kommer *eventuellt* inte att vara det mest smickrande. Jag har flurat ett par varv kring barnens integritet men samtidigt tänker jag att vissa av dessa åldrar är så otroligt färgade av just åldern, snarare än den lilla barnmänniskan i sig, så jag tänker att jag skriver ändå och så får jag förhålla mig till det framöver (ni får gärna ge era inspel kring det när ni läst inlägget!).

Tillbaka till 6-åringen. Jag fattar att det inte är lätt för Morris men GOD KNOWS att det inte är lätt för någon av hans familjemedlemmar heller. Morris har ju egentligen alltid varit en liten känsloexplosion så egentligen är jag inte förvånad. Men inte heller förberedd på detta.

Annons

Men lite bakgrund då – Morris är en fantastiskt fascinerande liten filur som kunde prata innan fontanellen hade vuxit ihop. En otrolig liten high need-unge som har satt vårt förstånd på prov a gazillion times. Det känns nästan som att han föddes som 6-åring, eller 16-åring eller 60-åring. Han har liksom aldrig varit det där omedvetna, liksom barnsliga barnet. Blicken har varit klar och klok som en invecklad bok sen den dagen han äntrade världen. Inga avledningar i världen har funkat på honom när han väl tagit sikte på något. Han har en ihärdighet som vida överstiger min och Johans sammantaget och en helt omättlig nyfikenhet och vetgirighet.

Han är klipsk som satan och häromveckan när vi låg i sängen gled han in på matte. Först konstaterade han att 11+11 är 22. Jag bekräftade och han fortsatte: då borde 12+12 vara 24. Och 13+13 blir 26, 14+14 blir 28. Och sen efter en stund sa han att 15+15 blir 30.

Nu har jag inte en vidsträckt erfarenhet av barn men att att en precis fylld 6-åring fattar den typen av matematisk sekvens känns ändå ganska klyftigt? Och OBS, detta är inte något försök till humble brag, det är bara för att förklara lite utgångsläget. För jag är definitivt inte säker på att den typen av smarthet är att föredra, eller lätt att hantera i hans ålder.

På förskolan hyllar de honom och beskriver honom som oerhört mogen och inkännande – det är som att han med jämna mellanrum, till exempel vid samlingar, scannar av varje kompis, samspelen dem emellan och så medlar han när det behövs. Han har ett extremt rättvisetänk och blir svinirriterad när någon bryter mot regler. Han är en trygg och fast punkt och någon som de andra barnen tyr sig till för att ”Morris är alltid Morris”. En schysst och väldigt omtyckt kompis. Han är tydligen även en entusiasmkatalysator och när det behövs en energiinjektion i en grupp så slänger de in Morris. De upplever honom som äldre och på en annan intellektuell nivå vilket också går i linje med att han helst leker med äldre barn. Han är rättvis och skulle aldrig dela godis medvetet fel, ens till hans egen fördel.

Annons

Hemma hos kompisar är han ett ljus. Artig och samarbetsvillig och allmänt gullig.

Hemma är han just nu 85% av tiden ett litet monster. Alltså på riktigt.

Igen – jag förstår att det är så mycket som rör sig inom honom just nu, inte minst som det har varit en ruskigt turbulent vår med min sjukskrivning, pappas/morfars bortgång plus att han själv ska börja förskoleklass nu efter sommaren.

Vet ni vad jag googlade på igår efter ännu en bråkig nattning som slutade med att jag lämnade över nattningen till Johan pga var så djävulskt arg?

Annons

Ugh. Detta är inte vackert och nej, inte mitt stoltaste ögonblick som förälder. Jag googlade på ”vidrig sexåring”.

Okej skjut mig inte nu, jag vet att det inte var charmigt.

Det som var desto charmigare var att jag hittade likasinnade på *trumvirvel* – Familjeliv!

En mindre uppsjö av andra föräldrar som spydde ur sig sin frustration och vanmakt i ett dunkelt hörn av internet. Och det är ju så svårbeskrivligt skönt att läsa om andra som har typ EXAKT samma sits, som tampas med samma typ av beteenden. Låt mig rabbla några: ifrågasätter allt man ber/frågar om, vägrar göra de mest rutinartade av saker (tvätta händer/spola/borsta tänder osv), är på sina syskon konstant och retas, knuffas, brottas och slåss, hasplar ur sig en massa fula grejer och hotar och jiddrar, martyrar vid minsta tillsägelse (ni vill inte ha mig som barn/jag är sämst/då behöver jag väl aldrig mer göra x/nä då får jag väl aldrig något x/ni älskar inte mig/ni vill att jag flyttar), tjafsar vid VARJE läggning, vaknar arg/tjurig/gnällig trots 10-12 timmars sömn, förstör saker medvetet (ställer sig framför tv:n, välter ett torn som Kasper har byggt, ritar på en teckning som Mira har gjort osv osv osv). Han är överallt och ingenstans och har svårt att försjunka i något.

Annons

L’attitude <3

Alltså helt ärligt så är det inte kul att hänga med honom just nu. När en av oss vuxna är själv med honom är han precis den dröm som förskolepersonal och kompisföräldrar vittnar om. Men i familjedynamiken blir det sånt jäkla haveri. Det är som att vi måste punktmarkera honom för att undvika härdsmälta.

Och vi försöker så ofta som vi mäktar med agera lågaffektivt. Vi berömmer/bekräftar/förstärker MINSTA lilla positiva grej han gör (som inte är för banal för då ifrågasätter han oss vilket såklart är rimligt). Vi väljer vissa strider som vi inte tummar på (t.ex. att slåss aldrig är okej, att man måste tvätta händerna (särskilt nu pga corona) och att man inte får förstöra medvetet för någon annan). Vi har sen ett par veckor tillbaka tagit bort iPad och mobilspel (har gjort det i perioder tidigare har upplevt en enorm skillnad). Nu har vi landat i att vi troligen måste börja dela upp oss ännu mer och hänga med honom själv, vilket är förståeligt men samtidigt så frustrerande för vi vill ju kunna hänga som en funktionell familj allihop utan att fräsa och väsa 90% av tiden.

Annons

Man kan nästan se på Morris hur mycket som försiggår i kroppen och knoppen. Det är som att han processar allt, hela tiden. Han är så otroligt vetgirig och känns så mån om att börja förstå världen i ett allt större, mer abstrakt perspektiv. Det är som att han plottar in de små sakerna i större sammanhang och jag förstår såklart att det kan brinna i huvudet av det kognitiva tumultet.

En annan grej som försvårar familjeumgänge/aktiviteter är att han alltid jämför sig så mycket med Mira och hennes färdigheter vilket gör honom svinarg, trots att vi lugnt och pedagogiskt (well…) förklarar att Mira kan vissa saker för att hon är 3 år äldre och därmed har övat mycket mer. Men det har han svårt att acceptera och det känns som att han blir besviken på sig själv OCH arg på Mira för att hon kan springa fortare/hoppa högre/rita bättre/gå hem själv till en kompis osv osv osv i all oändlighet amen.

Så, ska vi bli lite konstruktiva, heh? Jag fiskar såklart efter erfarenheter och goda råd. För jag (och Johan) vill ju såklart stötta Morris så mycket vi kan, samtidigt som att vi blir råfrustrerade på att han är och alltid har varit det barn som tar absolut mest resurser i anspråk. Och där blir jag lite stelbent rättvisetänkande för jag märker att Mira tar mindre plats när Morris tar mer medan Kasper fortfarande kan hänga på och vara ganska nöjd med att vara och vråla där vi är (den gossens röstresurser är bisarra). Jag vill ju ge lika mycket till alla.

Ugh, jag är verkligen innerligt trött på detta. Pga utmattningsläget är min stubin extra kort också och det känns nästan som att man bara trampar runt och väntar på att det ska explodera.

Annons

Varsågoda, kommentarsfältet är edert!

Dela på:

Annons

Laddar nästa sida…