Therese Krupa
Annons

Allt är precis som det behöver vara just nu

Att vara hemma, sjukskriven för något som inte är typ lunginflammation eller benbrott är en klart märklig känsla. Jag sitter i soffan efter en promenad och undrar fortfarande över situationen – overklighetskänslorna är ihållande, det är som att jag inte riktigt greppar att jag sitter här, klockan 12:30 en fredag, tillsynes utan ”giltig” orsak. Samtidigt är det så oerhört skönt och befriande. Timmarna går, dagarna går. Och någonstans förstår jag att orsaken är högt giltig, om än svår att greppa.

Igår fick jag ett sms av en kompis som också är hemma och läker ihop såväl fysiskt som mentalt efter en tuff start som trebarnsförälder. Hon undrade bland annat om jag kan vila, gråta och tillåta?

Vila – jodå. Sov 11 timmar i natt och gubbsover närhelst jag behöver. Men jag tampas hela tiden med känslan av att jag kanske bara är lat och bekväm.

Annons

Gråta – oh yes. Åt allt. Plöjde igenom två säsonger av Sex Education och grät till allt från de finaste av solidaritetshandlingar till tonårskärlek till svårigheten i att göra rätt som förälder. Gråten är alltid cirka två sekunder bort.

Tillåta – vad är det ens? Jag stirrade på verbet på displayen och kände mig akut svagbegåvad? Vadå tillåta? Tillåta vad?

Så i förmiddags tog jag en promenad på en av Stockholms vackraste platser – Skogskyrkogården. Varför slutade jag någonsin att vardagspromenera? Det är ju bland det bästa som finns? Hursomhelst så kryssade jag runt där bland pulkåkande barn och sörjande människor som strömmade ut från kapellet. Och min kompis sms dök då upp i huvudet. Vad är det med detta verb tillåta som jag inte förstår i sammanhanget? Jag grubblade och vandrade vidare.

Annons

Bedårande, även med en vägskylt i förgrunden

Medan jag strök runt bland de tusentals tallarna som strilade solstrålarna till tiotusentals strimmor var det som att något tog form i huvudet. Kunde det vara så att tillåtandet inte är något mer än att bara vara fine med att det är precis som det är, precis just nu? Det är varken mer eller mindre än så? Eller? Att låta det vara som det är utan att försöka forcera fram en lösning, vilket ofta är mitt defaultläge? Är det att tillåta?

Annons

Jag vet att ett av mina mest påtagliga drag är min handlingskraft och i mitt tycke, konstruktiva förhållningssätt till mig själv och omvärlden. Dyker det upp ett problem på radarn så kickar mitt system igång med uppdraget att lösa situationen – oavsett om det handlar om mig, min familj, mina kompisar, mitt jobb. Jag vet att jag har (eh…haft?) en enorm kapacitet att mobilisera energi och kraft att ta tag i och styra upp saker. Som min bror uttryckte det när vi var och promenerade på samma plats häromveckan – ”under tiden du har lagat mat, skjutsat ett kompis, åkt och handlat present, lämnat på kalas och stoppat in en tvätt så har jag gått på toaletten, typ”. Och det stämmer 100%. Men det kluriga är att jag inte har upplevt det som krävande? Inte där och då, iallafall (sen pratar min psykolog en del om eventuella försvarsmekanismer i en kontext som denna men jag får återkomma kring det, heh).

Och jag tänker att någonstans har väl den konstruktiviteten blivit…okonstruktiv? Vill helst inte skriva destruktiv för det låter så deppigt. Men välbalanserat är det uppenbarligen icke, annars skulle jag inte sitta här en fredag och stirra ut genom de oputsade fönstren.

När jag sedan passerade kvarter 16 och började styra stegen mot Uppståndelsekapellet funderade jag vidare. Det min psykolog hela tiden återkommer till är självmedkänsla. Att låta saker landa mjukt inom en och hantera sig själv med samma omsorg som man visar ett litet barn. Och är då tillåtandet en förutsättning för att man ska kunna visa sig själv denna medkänsla? För det är ju jäkligt svårt om man samtidigt får för sig att man kanske bara är lat och borde kavla upp ärmarna? Vilket jag ju aldrig skulle säga till en kompis i samma sits?

Annons

Hmm. Så svårt detta. Det blir en hel del trevande och famlande men idag fick jag ändå känslan av att vara något på spåren. Och jag kom precis att tänka på något som sägs i en av de mindfulnessövningar jag gör: allt är precis som det behöver vara just nu.

PS. TACK för alla fina, stöttande, värmande kommentarer på förra inlägget – jag har lusläst varenda stavelse men orkar inte riktigt svara på allt <3. Ni är bäst. DS.

Dela på:

Annons

Laddar nästa sida…