Melvins pappa - we have a problem

Medborgare: inte sen Grisbukten har vi varit så nära ett nytt världskrig som i morse när jag och Malte kom till förskolan. Jag, som inte direkt vaknade flygvärdinnetrevlig 05.15, var redan uppvärmd så att säga.

Sin vana trogen bajsade Malte i samma stund som jag satt tänderna i frukostmackan men efter jaga bajsigt barn-loppet i lägenheten och ett pass påklädningscrossfit kom vi i alla fall i väg.

I den minimala dagishallen med skohyllor, overaller, galonisar, stövlar och dubbelvagnar till 17 kids hade en stressad IT-säljfarsa med typ lackskor tryckt in en styck cykelvagn med ett stycke barn i, medan han lämnade avkomma nummer två. När han såg mig sa han inte hej men började böka och stöka och trixa och fixa och fumla med vagnar, iphonesladd, datorväska och Hello Kitty-mössor och lyckades på nåt konstigt vänster bara göra hallen ännu mer ogenomtränglig. En vagn rullade ut på gatan, en hög med kläder föll ner. Hans mobil ringde. Karln svarade.

Krig.

11 kilo Malte började grina och jag svettades och sjöng om elefanterna på spindeltråden medan jag tänkte bestialiska verb och osmickrande adjektiv om denna logistiska katastrof till människa.

Jag kom att tänka på när jag var på Air & Space-museet i Washington och gick in i en replika av nån rymdraket och slogs av hur sjukt trångt det var där inne. Vi snackar ägghusvagn ungefär. Men ändå har det tydligen fungerat att sväva omkring där inne med hjälmar och skit och styra och eh, laga saker, eller vad Buzz och co nu gjorde. Och de var för fan i rymden !

Hotet mot galaxen har aldrig varit närmare än i dagishallen idag. Sanna mina ord.