Läsarfråga om pappadepression

Hallå, hallå alla godhjärtade läsare där ute med erfarenhet av pappa/partnerdepression i samband med att ni fått barn. Vi fick ett långt mejl från en mamma som inte vet hur hon ska hjälpa sin man. Kan nån av er tipsa, trösta eller peppa?

Tack på förhand!

"I dagarna har poletten fallit ner, efter en drygt ett år lång uppförsbacke, mörker, kamp or whatever you may call it. Nämligen den att min man drabbades av "förlossningsdepression" vid den här tiden förra året och just nu finns inget ljus i tunneln/ände på eländet/lösning på problematiken. Och det finns ju inte direkt ett överflöd med information om pappavarianten av detta, så min förhoppning är nån därute kanske hört talas om det, kanske har egna erfarenheter eller tips.

Redan från början kände jag mig helt ensam med dottern. Inte för att han var borta mer än en genomsnittlig svensk karl, men känslomässigt oengagerad och gärna lämnade över vårt lilla knyte med orden "hon är nog hungrig" eller "hon vill nog ha mamma". Han som längtat så efter henne visste inte längre vad han skulle ta sig till.

"Du måste släppa in honom" fick jag som svar när jag tog upp frågan kring att få honom att vilja vara med dottern på MVC. De andra mammorna i mammagruppen tittade oförstående på mig och fattade inte riktigt vad problemet var – deras karlar nattade/gullade med/skötte ju deras gullegryn och de delade 50/50 på det mesta förutom amningen. Och som 12 veckor gammal mamma kände jag mig som ett misslyckande – det var alltså mitt fel som inte släppte kontrollen över henne och lät honom vara pappa. Min egen inställning var att han gärna hade fått ha henne all tid mellan amningarna om han bara velat, men jag fick henne i retur inom loppet av två-tre minuter om hon inte undantagsvis råkade somna i famnen på honom. De stunderna njöt han till fullo, var förundrad över vårt lilla mirakel och det glittrade i ögonen på honom.

Tillbaka till verkligheten när jag möttes av suckar över att vara besvärlig att vilja ta en dusch nån gång i veckan, eftersom det betydde att han var tvungen att "ha henne" och han kände sig inte kapabel.

De gånger han försöker trösta blir han forfarande genomsvettig så att man kan vrida ur kläderna efteråt och han beskriver det som att det svartnar framför ögonen. Kroppen stänger av och han mår fysiskt dåligt när hon skriker. Aldrig så att han skulle kunna skada henne, det har aldrig varit på det sättet. Detta har givetvis också lett till att han har noll tilltro till sin förmåga som pappa, att han visst kan trösta och vara den trygghet som lillan behöver.

Kort stubin, frustration och uttrycker att han inte vill vara hemma. Detta samtidigt som han har otroliga skuldkänslor över att han inte känner att han fixar att vara pappa.

Min man är ingen douche - såå såå långt ifrån. Han älskar vår dotter så otroligt mycket, han är så fin med henne (när hon inte är trött och gnällig) och hon tycker så mycket om honom. Just nu tror jag bara han har de glasögonen som bara bekräftar negativitet på sig... att hon är svårtröstad, avvisar honom genom att hon sträcker sig efter mig eller blir ledsen när jag går. Han ser inte att hon är lika svårtröstad för mig ibland, att hon skriker efter honom när han åker till jobbet eller sträcker sig efter honom också. Han ser att jag får henne att lugna sig, och kommenterar "se, hon vill ju bara ha mamma" eller "sådär gör hon aldrig med mig".

Många gånger försöker han slå det ifrån sig med att det kommer bli bättre när hon blir äldre. Att det kommer bli "roligare" och han kan komma bli den pappa han så gärna vill vara. Han förstår det irrationella i att tänka och känna som han gör, men det gör honom bara än mer frustrerad. Jag är så rädd att han kommer titta tillbaka på hennes småbarnsår och känna en förlust över allt han missat, över det han nu helst vill snabbspola förbi. Att relationen dem emellan inte blir det den skulle kunna ha varit om han inte mått såhär.

Väninnor med barn säger åt mig att ställa kraaaav på honom. Och ibland vill jag bara ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig! Gör nåt åt det!! Fast sen får jag dåligt samvete när jag vet och ser hur tufft han har det... han önskar ju inget hellre än att inte känna såhär. Att bli frisk.

Att få honom att prata med en utomstående om detta är totalt uteslutet, han vägrar och tycker det är otroligt skämmigt. Så - hjälp? Vad kan jag göra för att få tillbaka min livsglada, skojiga, kärleksfulla, vanliga man? Han har aldrig varit deprimerad förut och är inte på något vis suicidal.