Läsarfråga om bemötande av föräldrar till barn med misstänkt diagnos

En omtänksam läsare hörde av sig och bad oss publicera en fråga:

"Vi har en familj i vår släkt som har ett litet barn hyfsat jämngammalt med ett av vårt. Föräldrarna är förstagångsföräldrar och är mycket fina och kärleksfulla i sitt föräldraskap.

Barnet är underbart fint, men ovanligt. Utvecklingsmässigt är barnet mycket sent både i kropp och kommunikation. Barnet har även vissa beteenden som jag inte sett hos någon annat barn. Ofta då vi träffas funderar jag på om barnet kommer få någon diagnos. Jag vet såklart inte allt om barn, och barn ÄR olika.

Det jag undrar är: hur bemöter jag föräldrarna bäst? De frågar mig frågor som: "när började dina barn le, titta, sitta, krypa, stå, prata" etc och jag vet nästan inte om jag ska ljuga för dem för att de ska bli mindre uppenbart hur stor skillnaden är mellan våra barn. Jag tycker även att det känns svårt när mitt jämngamla barn och befinner sig i samma rum och alla tittar på barnen, eftersom beteendet mellan barnen skiljer sig så stort åt.

Jag skulle gärna vilja höra tankar av föräldrar till barn som fått en diagnos: hur ville ni bli bemötta innan diagnosen var ställd?"