Vi går på restaurang | Therese Krupa

Och det blir i vanlig ordning ett mindre vardagsfiasko. Iallafall om man har som målbild ett hyfsat civiliserat restaurangbesök utan 1. Mat som flyger över bordet 2. Vrål 3. Spontansång

Som tur är har vi ju insett våra risiga förutsättningar och slog inte på större än att vi flydde matlagningsoviljan och dök in på den lokala pizzerian istället.

Morris inleder med att glatt vråla och upplysa pizzerian med omnejd att han minsann vill ha en klubba. Detta efter att vi nyss varit på Coop där han, medan jag och Mira omsorgsfullt väljer ut en tidning, passar på att sno åt sig två chokladöverdragna skumbananer ur lösgodislådorna som han belåtet moffar bakom våra ryggar.

Den tjyvaktige sonen

Mira, som sitter och bläddrar i sin tidning som handlar olika gulliga husdjur, insisterar på att hon ska få en katt och visar mig en triljon overkligt gulliga kattungar. I ett nervklent ögonblick mellan hetsiga tuggor av pizzasalladen och försöken att minska ljudnivån på Morris tolkning av 'Ja må du leva' hinner jag tänka att en katt vore ju mysigt, trots att 1. jag verkligen inte gillar katter 2. både jag och Johan är allergiska.

När maten kommer in börjar utmaningen i att 1. få i barnen mat 2. få i sig själv mat 3. inte förstöra glas eller porslin 4. hindra Morris från att välta a) skålen med lingon b) glaset med bubbelvatten c) bordet d) pizzerian e) planeten

Mellan tuggorna gastar Morris om att han vill ha sin klubba, varvat med ännu en 'Ja må du leva'. Och som allt annat Morris gör är det inte någon lagom stämsång utan full on musikalsatsning. Tänk Broadway med extra många jazzhands.

Maten tystar ju som bekant aldrig mun sen barnen kommit till jorden och vi slevar i oss maten med hetsiga rörelser och avhuggna meningar.

Men, vi slapp iallafall laga den. 1-0 till oss