Separationsångesten | Therese Krupa

Som en riktigt välmåttad uppercut slog just separationsångesten till. På måndag börjar jag jobba igen. Och de kommande två dygnen är alltså de sista hemma med Kasper.

Paus för gråtfest.

Det är så nära nu. Jag har visserligen sen en tid tillbaka känt att jag har varit både sugen på och redo att jobba igen men det har hela tiden känts så avlägset. Tills nu. Nu när jag sitter på mattan med en härjande Kasper som just mulade i sig en köttbullebit som måste ha ramlat ner på golvet för en liten stund sen när han åt. Sju små tänder malde ner den på nolltid.

Detta bedårande, bestämda lilla solsken. Han som fortfarande sover i min eller Johans famn vareviga kväll vilket gör mig ömsom frustrationsgalen, ömsom sprängfylld av ömhet.

Han är så otroligt fin. Som en liten kraftfull och effektiv bulldozer tar han sig fram i sitt än så länge ganska korta liv. Studerar allt och alla. Sover så lite han kan men ammar desto mer.

Hans prisvinnande lår, hans fjuniga hår.

Kasper, en sån jackpot ❤️