Mira är....låt oss säga, pratglad. Och smart. Ibland tror vi att vi på allvar ska bli ihjälpratade. Att våra hörselgångar ska kollapsa och sedan resten av kroppen som en följdeffekt. Det är aldrig tyst. Verkligen aldrig. När vi vill få en syl i vädret brukar vi be Mira vara tyst en stund så att vi kan växla ett par stressade osammanhängande ord med varandra. Detta krockar ju ofta med att Mira har tänkt berätta en världsnyhet som exempelvis att farmor och farfar har höns eller att en dagiskompis har gått på toaletten själv. Sen, när vi har pratat klart förklarar vi att Mira kan fortsätta. Det föranleder ofta en kris då Mira under dessa 6 sekunder som mor och far samtalat har glömt bort vad hon skulle säga. Men hon vet med all säkerhet att det var livsviktigt. Igen. Häromdagen när vi knallade runt i Wien hade Mira hållit en monolog i säkert 15 minuter. Till slut gick jag och Johan och smågarvade, förbluffade över denna lilla bruds ändå imponerande svada. Till slut säger Johan att han vill prata lite vilket mottas med låg entusiasm. -Men pappa, du pratar ju HELA TIDEN! säger Mira frustrerat. -Va? Du har ju pratat sen vi gick från restaurangen, svarar Johan och skrattar. -NÄE! Jag har bara pratat en LITEN stund, försvarar sig Mira. -Näe, börjar Johan men hinner inte längre innan Mira kontrar. -DU ÄR 39 ÅR SÅ DU HAR PRATAT I 39 ÅR, JAG ÄR BARA 5 ÅR SÅ JAG HAR BARA PRATAT I 5 ÅR. JAG MÅSTE FÅ PRATA FÖR JAG HAR INTE PRATAT SÅ LÄNGE! Förstummade över Miras klipska svar kan vi inte annat än garva. För hon har ju helt rätt. Vad är 5 år av prat mot 39? Monologen lär alltså fortsätta ett....par år till.