Det verkar som om jag har levlat upp mig själv i Maltes värld. Äntligen. För trots all kärlek och omvårdnad har jag rätt så ofta varit den kastlösa i familjen. Närande mat och kramar har bemötts med ivägkastade tallrikar och tacklingar. Det har ropats på pappa trots att jag varit först på olycksplatsen och Den Förgrymmade Blicken har riktats mot mig. Jag har känt mig lika populär som ett herpesutbrott. Men de senaste veckorna har min son varit trevligare än en solkysst och charmerande Vingvärd. Jag har blivit tilldelad små buketter av legoblommor. Jag har blivit klappad (dunkad) i ryggen. Jag har fått hålla i Buzz Lightyear. Jag har blivit väckt med en okoordinerad björnkram och orden "hej älskling!". Och, han har erkänt inför sin pappa att "Malte älskar mamma". Jag antar att det bara är en fas det här också, men för en gångs skull en väldigt välkommen sådan. Nu ska jag utveckla full hybris och bli skrockande, körbergskt självbelåten över mina nya ställning i hushållet. Så länge det varar.