Lika olika | Therese Krupa

En av de mest fascinerande grejerna med att ha fler barn är att se de olika personligheterna som växer fram med tiden. Vissa drag kan man ju ana rätt tidigt, medan andra kommer allt eftersom.

Mira och Morris delar temperament. Det är starka, omedelbara känslor i alla riktningar. De rasar och jublar om vartannat. Det är intensivt och högljutt.

Mira är dock klart känsligare. Det kan givetvis ha med åldern och en ökad självmedvetenhet att göra, men min egen känsla är ändå att det finns en större komplexitet än hos lillbrorsan. Morpan kommer att garva sig genom livet och slänga sig in i allt med huvudet före, medan Mira kommer att avvakta, stämma av och känna in. Tror jag.

Idag när vi firade Morpan med familjerna blev deras olikheter så påtagliga. När Morris väl hade förstått att det var hans födelsedagskalas blev vi kommenderade att sjunga Ja må du leva . Vi hade ju såklart tänkt sjunga den, men tre millisekunder senare än jubliaren ansåg lämpligt. Så vi sjöng för fulla muggar. Innan vårt sista, rungande "hurra" gapar Morris att vi ska sjunga Sto lat , alltså födelsedagssången fast på polska. Och vi lyder såklart. Födelsedagsbarnet tittar på oss med ett rekordstort leende och strålar medan vi skrålar på. Även senare när 18 röster stämde upp i sång var det idel iver från födelsedagsbarnet.

När Mira fyllde 2 år stämde vi också upp i sång men avbröts abrupt av storgråt. Det uppskattades inte . Och sedan dess har hon avsagt sig all form av sång vid födelsedagar. Och jag fattar precis. Själv har jag alltid avskytt den sortens ofrivillig uppmärksamhet. Födelsedagar eller när man skulle öppna presenter vid typ studentmottagningen. Jag vet liksom inte var jag ska göra av mig själv och kan se precis samma typ av...obekvämlighet hos Mira när hon hamnar i liknande situationer.

Men för Morpans skull har vi sjungit Ja må han leva säkert 16 gånger idag och planerar att fortsätta med det i all evighet. För Miras del håller vi oss till att på sin höjd gnola ett tag till.