Kärlek i magsjukans tid

Trots att jag inte har sagt något högt om det faktum att vi fram till och med den 13 februari har skrattat vabruari upp i ansiktet, måste jag ha jinxat tillvaron i tysthet. Igår, på Alla Hjärtans Dag, hade ett florerande magsjukevirus den goda smaken att sänka 50% av hushållet.

Genom två av kroppens ringmuskler flödade redan tuggad mat fritt och jag fick istället leva genom de 20 miljoner instagrambilder som visade upp blombuketter, gelehjärtan, pussande par och hjärtformade jävla pannkakor. Myspyset lyste med sin frånvaro och kulminerade när vi mitt i slutscenen av The Martian hör Morris kraftfulla kräkningar från sovrummet. Detta cirka en timme efter mitt mindre värdiga toalettbesök.

Men, det finns samtidigt ingenting i småbarnstillvaron som gör mig så uppfylld av ömhet som ner småttingarna är risiga. En nerkräkt, yrvaken, gråtande Morris som klamrar sig fast som en koala, omtumlad av raketspyan, kickstartar varenda liten modersinstinkt som gömmer sig i den här kroppen.

Gong-gongen till rond 2 ringde vid 2-tiden i natt när Morris maginnehåll än en gång kom i retur. Same procedure as några timmar tidigare. Med en fastklamrad, kräkskladdig Morris ställde vi oss och vaggade i duschade medan Johan bytte sängkläder. Matt av ansträngningen och sömnig av vaggandet och det varma vattnet, somnade han mot min axel och jag kan inte minnas sist jag blev så överväldigad av en sån innerlig kärleksvåg.

Mitt i allt ropar Mira och jag lämnar över Morris till Johan och lägger mig intill henne. Precis som sin lillebror klamrar hon sig fast och vi kramas tills vi är alldeles klibbiga och Miras kropp slappnar av av sömnen.

Mobilen visar att klockan är 02:45 och jag ligger och tittar upp på Miras självlysande stjärnor i taket, inklämd i en för trång 80-säng alldeles bubblig av kärlek. Och av gaser i mag/tarmkanalen.

<3