Jag som har längtat efter att bli bjuden på middag! I kväll blev jag bönhörd. Malte föste in mig i sitt rum, ropade att maten var klar och visade exakt var jag skulle sitta. Sen började han slamra och böka och grymta runt sin lilla Briospis letandes efter bestick. Mumlade ofta om att det var dags att "sätta på kaffevatten". (Jag har närt en kokkaffedrickare vid min barm!). Till förrätt blev det raw food, som ni ser. Jag smackade och mumsade och intygade för den otåligt väntande kocken att det var jättegott och vällagat. Till huvudrätt fick jag stryk med en tumstock som kocken fyndade i ugnen. När jag frågade varför valde han att tiga och i stället rätta till sin halsduk (vi satt nämligen ute i "snön", fast inne. Ja ni hajjar.) och sjunga Tio små indianer. Jag frågade vidare om maten och hur han tillagat morötterna, varpå han suckade och sa att jag minsann kunde äta själv. Förkunnade att han inte orkade med mig och han faktiskt måste gå och bajsa. Sen kom notan in.