Hur mycket kan man uppfostra en 2-åring egentligen?

Jag (Tessan) är nu hemkommen från Island där jag kuskat runt med feber och förkylning (feel free att tycka synd om mig). Men, med ett störtskönt tjejgäng blir ju igenmulade näsgångar och glansiga ögon ändå väldigt uthärdligt.

Anyways, nu var det inte det jag skulle skriva om. Jag, som den goda mor jag är, tog även på mig att natta mina efterlängtade avkommor och tänkte, precis som ganska ofta, att det här blir ju dundermysigt.

Jag placerar dem båda i sängen, sitter vid deras fötter och berättar en helt makalös berättelse om Spiderman som skulle rida över en trasig bro.

Mira behöver då snorpapper. Johan hämtar. Morris vill dricka vatten. Johan hämtar. Mira vill kissa men ändrar sig sen. Morris vill ha ett gosedjur. Johan hämtar.

Sen är de klara att sova, tänker man rimligen. Men då börjar Morris, precis som 90% av övriga kvällar att studsa, rulla, böka, stöka, kravla på Mira, klättra på Mira, försöka välta Mira, försöka välta sängen och så vidare till mors tålamod tar slut ordentligt.

Detta efter att lugnt och sansat förklarat (som en miljard gånger tidigare) att det blir svårt för Mira att somna när han härjar, att man ligger ner på sin kudde, att jag inte vill ha hans mjukishäst vare sig i mitt ansikte eller skrev och att det helt enkelt är en fridens stund, detta.

Men det går åt helvete. Han busar, gapar, flabbar och fäktar. Jag höjer rösten ett par decibel för varje tillrättavisning. Noll resultat. Pratar mjukt igen med lika dålig effekt. Blir till slut tokarg och ropar på Johan som går lägga sig våningen under med honom. Det funkar inte alls på grund av gapskrik varpå de två herrarna får lägga sig i vårt sovrum.

Jag kliar Mira på ryggen som somnar efter 3 minuter. Morris gastar från det andra rummet och ger upp efter en kvart.

Och nu sitter jag här i soffan och undrar hur fasen man ska bära sig åt? Jag är eh..medveten om svårigheterna i att resonera med en viljestark 2-åring, men undrar ändå om det går att nå fram bättre? Morpan är ju en vilde och röjer konstant och jag förmodar att det kommer bli lättare (lugnare?) när han blir lite större. Men ja, just nu känns det som att den bästa taktiken är att ge upp och (än en gång) vara superpragmatisk och antingen natta dem var för sig alltså en förälder per barn, eller att man kör dem efter varann.

Hur gör ni med nattningar av fler än ett barn? Och i synnerhet ni som känner igen er i vilda/härjiga/aktiva kids? (där en eller ett par böcker, småprat, kli på ryggen inte gör tricket)

Tack som vanligt.