Hur hanterar/bemöter man ett blygt barn bäst?

Nu behöver jag tips från alla er klokingar igen. Det handlar om blyghet.

Mira, min lilla pärla, är så otroligt blyg i många sammanhang, så till den grad att jag upplever att hon går miste om saker jag vet att hon verkligen skulle tycka om.

Det började nog ungefär i samma veva som när hon flyttade upp till storbarnsavdelningen på föris. Och i ett sånt läge har jag 1000% förståelse för att man kan känna sig blyg och liksom ligga lite lågt, som minstingen i gänget.

Sen, med tiden har hon ju känt sig alltmer självklar och trygg på föris, och nu som storbarn rullar det på fint. Men, hon har skippat luciatåg och även andra sammanhang när ja, jag antar att hon känner sig betraktad, som exempelvis när de har åkt pulka eller haft fotografering på föris.

De ljuvliga pedagogerna har de senaste månaderna peppat henne som tusan och hon vågade därför vara med och spela ukulele på gårdsfesten på avslutningen.

Jag vet inte om det är självförtroendet eller en form av prestationsångest som spökar? Samtidigt som jag upplever att hon kan vara väldigt trygg i det hon kan, och själv uttrycker att hon är bra på många saker, men sen kommer självtvivlet och frustrationen över att saker inte blir perfekta.

Men nu kanske jag blandar ihop äpplen och päron här. Blygheten pratade vi om. Idag var vi till exempel på kalas med kompisar från en annan avdelning på föris som Mira kommer börja nollan med. Återigen - jag förstår att det kan vara lite läskigt, särskilt som de flesta som var där har gått på samma avdelning och känner varandra väl, men under två timmar stod hon alltså tätt bredvid mig och tittade på när de andra härjade runt. Till och med de två meterna till korv- och glassbordet ville hon inte gå själv. Inte heller till fiskdammen.

Och jag vill vara extra tydlig med att jag inte ser blygheten i sig som något dåligt. Jag minns själv att jag var blyg som barn och jag ser inte att det är något eftersträvansvärt att ta mycket plats och ständigt ta för sig.

Samtidigt vill jag att hon ska ta den plats hon har rätt till - det kan till exempel vara så att hon står i kö till en rutschkana på ett lekland där ett par ungar rusar fram och då släpper hon förbi dem och liksom kliver åt sidan lite uppgivet och påpekar för mig att de trängt sig.

Men, jag ser ju samtidigt att Mira har en stark integritet och jag upplever henne som trygg i sig själv, med en tydlig moralisk kompass. Även på föris bekräftar de att hon registrerar och agerar på när någon inte är schysst och hon tar sig tid att lyssna på sina kompisar och ge dem tid och engagemang.

Jag tänker ibland att hon liksom aldrig har haft den typiskt barnsliga omedvetenheten. Att hon varit rätt mogen från start och registrerat och snappat upp saker, uttryck och händelser i sin omvärld vilket har gjort henne självmedveten tidigt. Som att hon uppfattar saker många anda barn missar - alltså missar på ett befriande sätt. Som också gör att de inte drar sig för att spexa loss och bara köra, oavsett omgivningens reaktioner. Men jag upplever Mira som otroligt perceptiv, sensorerna är liksom på jämt och inget undgår hennes radar. Och - hör och häpna - en egenskap som jag även upplever att jag själv besitter. Så på ett sätt förstår jag henne verkligen.

Det jag far efter är tankar och tips kring hur jag bäst bemöter blygheten? När ska man pusha och när ska man backa? För det har varit upprepade tillfällen då jag har bestämt mig för att pusha henne, till exempel första gången hon skulle rida på Nyckelviken, och då har det slutat med att hon älskat det hon initialt vägrat.

Det hela bottnar ju i att jag vill att hon ska våga göra saker hon tycker är kul, oavsett om det är dansstopp på ett kalas eller ridning. Att hon ska strunta i om hon tabbar sig eller någon garvar. Att hon inte ska begränsa sig själv i onödan och gå miste om saker hon skulle tycka om.

Överlag är min grundinställning att vara lyhörd inför och möta hennes behov i den mån jag kan. Vill hon sova med oss får hon det, vill hon att jag ska vara med i givet sammanhang, är jag gärna det. Hjälper det henne att på sikt bygga upp sin självkänsla och sitt självförtroende är det ju värt all ansträngning (även fast jag kan snegla lite avundsjukt på de föräldrar som bara vinkar glatt och kan gå, fullt trygga i att deras barn finner sig och reder sig).

Men samtidigt funderar jag på om det finns något bra i att utmana henne lite också? Jag ser ju hur stolt hon blir och hur hon växer när hon har gjort något hon först tvekade inför.

Men som sagt, när ska man pusha och när ska man bara backa och gilla läget?

Tips mottages tacksamt.

Mitt älskade lilla hjärta