Pappa | Therese Krupa

För en vecka sen satt jag och min äldsta bror Robert på den lokala thairestaurangen och väntade på vår hämtmat. Vi tog en öl under tiden och pratade om allt möjligt. Vi tog in en till öl som vi delade på. Mitt under samtalet säger Robert på sitt skönt, krassa sätt "jag fick en så stark känsla precis – det är så konstigt men så skönt att vi kan sitta här och ta en öl medan pappa dör där uppe. Att livet ändå pågår".

Och det var precis det som hände. Medan vi skålade i väntan på pad thai och vårrullar dog pappa. Vi fick ett mess i WhatsApp-tråden vi syskon har "ni borde nog komma upp". På vägen upp frågade jag Robert om han trodde att pappa hade dött. "Nej, det tror jag inte" svarade han övertygat och vi gick upp för den långa trappan till mina föräldrars gata.

Det är det märkligaste och svåraste jag har upplevt. Det klart starkaste. Jag har aldrig känt mig så vuxen som de senaste veckorna när vi har sett efter pappa i hans sovrum i vårt barndomshem. Jag har bortsett från mina tre förlossningar aldrig känt mig så djurisk. Att se sin förälder lätt ihopkurad gå från levande till död är...jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Så primitivt och djupt och rått och vackert och fridfullt och äkta och kärleksfullt och overkligt och naturligt. Och så outgrundligt sorgligt.

Aldrig har mina steg varit så tunga som efter den måndagen i maj. En vecka har gått och det känns som ett andetag och en livstid på samma gång.

Pappa <3

[caption id="attachment_23716" align="alignnone" width="1405"] Pappa och Morris, 2014 [/caption]