Framme i Sydafrika! | Therese Krupa

Efter 16,5 timmar på ett flyg och en miljard timmar i diverse passkontroller är vi på plats i Kapstaden. Eller ja, nu har vi ju varit här ett dygn redan men ändå.

Och jag behöver ju inte brodera ut något om hur vädret är (bara taskigt ju). Vi kan väl nöja oss med att att det är avsevärt varmare än hemma och noll centimeter snö.

Flygresan förtjänar ju nästan ett eget inlägg men överlag - hör och häpna - framstod vi nog som en rätt normal familj. Ja, förutom när jag stod lutad över babysängen på flyget i en ovanligt icke-ergonomisk position och försökte vyssja en precis nerlagd Kasper (nej det funkade inte). Eller när Morris glömde bort kissnödigheten och släppte lös all ansamlad urin på flygplanssätet och sig själv (nej det luktade inte liljor sen). Eller när barnen simultant, efter att ha smakat på efterrätten som serverades mellan Addis Abeba och Kapstaden, fick så kraftiga kväljningar att jag i panik trodde att de fått synkroniserad vinterkräksjuka (nej, reaktionen var inte orimlig - jag smakade själv och kan fortfarande inte förstå vad det är som kunde ha smakat så? Helt sinnessjuk smak och då är jag inte särskilt känslig.)

Nåväl. Värmen och tröttheten efter resan kan ju knäcka de tappraste så nu försöker vi återställa energinivåerna (och öldepåerna) så gott det går. Det innebär bland annat läggdags såhär när klockan visar 21:20 (tror det diffar en timme?).

Fortsättning följer.