Förskolekonst på kontoret

När jag var liten brukade jag ibland få följa med min mamma som då arbetade på kontor. På den tiden regerade fortfarande de slutna landskapen, det vill säga alla hade egna rum.

Min mammas rum hade en duvblå, tjock heltäckningsmatta som säkert var lika hälsovådlig som opraktisk. Men det här var på det glada 80-talet, innan man ännu tänkte så mycket på sånt där.

På väggen mittemot min mammas skrivbord hade hon satt upp varenda teckning jag hade gjort. Japp, varenda en. Väggen var fullkomligt tapetserad av klumpfotade hästar i olika hästliga situationer. I hagen, i transporten, i stallet, i ridhuset, i färg, i galopp, i prisrosetter. Som en psychovägg, fast med hästar. Mamma sa att hon inte hade hjärta att ta ner dem.

Så där satt de och gulnade och var förmodligen alldeles spröda i mitten av av 90-talet, då jag hade börjat i gymnasiet och företaget hon jobbade på stod inför en radda sparkrav, efter 80-talets glansdagar. För hennes avdelning innebar det att kontoren fick flytta hem. Lokalerna såldes och mamma och hennes kollegor fick installera hemmakontor i de egna bostäderna istället.

Och där blev det istället telefaxen och den otympliga kopiatorn som stod och gulnade, medan world wide web tog över.

Ja, det här var ju en jäkligt lång utläggning, när det jag egentligen ville säga är att nu är jag också en av alla dem som har ungarnas teckningar uppsatta på jobbet.

Affektionsvärdet i dessa alltså, oslagbart.