Familjen – ett gisslandrama

Idag på förmiddagen satt jag och Maltes pappa och snyftade unisont till nåt brittiskt program där teamet letar upp biologiska föräldrar, syskon, barn och så vidare till de medverkande. Ja ni hajjar. Sånt som kanske skulle gått mig hyfsat oberört förbi tidigare innebär nu en rejäl rensning av tårkanalerna.

Jag kom att tänka på de gånger jag som liten eller mentalt svajjig tonåring fantiserade om att även jag skulle hitta en okänd brorsa eller syrra nånstans. Ett syskon som jag som ensambarn direkt skulle känna tillhörighet med. Som skulle förstå mig och bilda pakt mot de hopplöst imbecilla kidnappare som envisades med att kalla sig mina föräldrar. Jag undrade om det inte fanns åtminstone en liten möjlighet att jag kom från samma planet som Stålmannen jag med, och dumpats på samma adress som de där två. Det lät ju lite rimligt i alla fall.

Och nu har cirkeln slutits. Malte har ännu inte riktigt förstått att han är gisslan, dock en väldigt älskad sådan, precis som jag var. Men när han stampar, gastar och vevar i all sin dramatiska, dagliga 2,5-årsfrigörelse tittar han på oss med och vad för satans pack e ni? -blicken blir jag både stolt över det egensinniga och samtidigt väl medveten om att det här är bara början på upproret, om han blir lik sin mor, hehe.

Jag undrar vad han kommer fantisera om att hans päron är? Två lyckade experiment i ett labb för forskning på extrem skämmighet? Ett par tröga lodisar som kraschat hans hem och inte fattar att de är typ fett ute och ska hålla sig undan alternativt rulla utför ett stup?

Nåväl, i så fall är vi väl kvitt efter alla bajskatastrofer och offentliga utspel han bjuckat oss på hittills.