Det här med att äta djur

Det är ju inte helt oproblematiskt det här när barnen inser var maten kommer ifrån.

"Mamma, är det här kossa?" kan Mira fråga vid matbordet.

Ja, mitt barn det är precis vad det är. Och det skaver att vi slentrianäter mer kött än nödvändigt för att min lågpresterande hjärna inte kan komma på fler recept än Bolognese, korvstroganoff och Carbonara.

"Äter vi gris nu?" undrar Morris förundrat.

Um..ja (sorry). Vi borde vara bättre och jag SKA jobba på det. För det är enbart en fråga om vana, bekvämlighet och ja, lättja. Och trots att jag förespråkar att man ska sänka kraven och inte slå dubbelknut på sig själv, i synnerhet under småbarnsåren, så är just slentrianköttätandet något jag skulle vilja skruva ner på rejält.

Men! Det kan ju bli rätt humörhöjande konversationer om det här. Idag vid middagsbordet åt vi lax.

-Mamma, vad är lax för djur? frågar Morris mellan tuggorna.

-Um, lax är...lax. Alltså en fisk, svarar jag lite lätt disträ.

-MEN VAD ÄR DET FÖR DJUR, stånkar Morris som om jag vore mindre bildad än Kasper.

-En fisk, svarar jag igen. Lax är en sorts fisk. Och den fisken heter lax, säger jag så övertydligt jag förmår.

Morris skakar på huvudet och flabbar åt mitt vansinniga svar.

-Man äter inte fisk. Man äter pirayor, konstaterar han med sitt 4-åriga självförtroende och tar sedan en till tugga av lax...pirayan.

Pirayaslukaren

När vi ändå är inne på det. Goda, enkla vegorecept, anyone? (Ratatouille och linsgryta undanbedes vänligt men bestämt. Har aubergine förresten någonsin bidragit med NÅGOT av värde?)