Var det uppåttjack i den där narkosgasen?

Sådärja. Näskörteln är nu ett minne blott och allt verkar ha gått bra. Mira fick tre glassar igår och är tillsynes återställd.

Eller, jag antar att hon är återställd i och med att hon pigg som en lärka väste att vi skulle gå upp klockan 03:48. Mina, som vanligt kloka resonemang, om att "nej, det är mörkt ute, det är fortfarande natt, alla kompisar sover, grannarna sover, mamma vill sova, MAN SOVER PÅ NATTEN, SNÄLLA MIRA SOV NU FÖR FAN" gick såklart inte hem den här gången heller, men jag lyckades förhala själva uppstigandet ur den varma sängen till typ 04:30.

"Vad ska vi göra nuuuuu då?" frågade Mira strålande glad med förväntansfull blick . Förbannat bra fråga, det måste jag ge henne. Det finns typ bara en rätt uppenbar sak jag vill göra klockan 04:30 men där gick våra meningar isär, arvsmassans och min. Så, jag bevittnade än en gång hur mitt förslag torskade mot min meterlånga motståndares. Och istället ritade vi ballonger och sköldpaddor och kollade på en mangaversion av Gangnam style .

Ja, sen dess har jag försökt tala henne till rätta och förklarat att den snälla doktorn sa att hon måste ta det lugnt och andra fullkomligt ovidkommande saker för en tvåochetthalvtåring. Jag hade sett framför mig hur hon skulle vara lite hängig och jättekramig och att vi skulle ha en lugn glassorgie i soffan ihop hela dagen, jag och min lilla sjukling. Men nu börjar jag misstänka att det var tjack i den där narkosgasen alltså. Det ska springas, klättras, hoppas, klampas, vältas, dansas och jagas.

Mormor har erbjudit sig att ta hand om barnbarnet ett par timmar. May the force be with her osv.

Hoppla, hoppla. Nu insisterar den nyopererade på att få balsamico till mellis. Servitrisen rycker pliktskyldigt ut.

Jäkligt skönt att hon har hämtat krafterna ändå, det älskade yrvädret.