Mamma, hur kändes det? | Therese Krupa

Jag tänker på det här med föräldraskap - ledarskapet med extra allt. Och jag känner att osäkerheten ibland är större och beslutsamheten mindre än jag trodde att den skulle vara. Jag trodde jag liksom skulle ha svaren, peka med hela handen. Jag trodde nog att jag skulle bli en Muminmamma på direkten. Handväska och förkläde, trygghet. Orubblig.

När Malte var nyfödd sa Tessan så vackert: från och med nu är du för Malte vad din mamma har varit för dig .

Oj. Hjälp.

För jag minns ju ingen osäkerhet hos min mamma. Jag minns inget sånt. Jag minns ja eller nej, tydlig som en trafikpolis. Jag minns inget velande eller nån vånda. Att oro inte alltid syns på utsidan visste jag ju inte då.

Så jag undrar mamma, hur kände du då? Alla dagar, alla nätter sen jag kom. När du drog mig till förskolan i pulka och snöstorm, en inte helt kort promenad. När du kylde min febriga panna, torkade min snoriga näsa, tröstade. När jag skrek och vevade inne på Obs och pajjade din veckohandling för tusende gången. Eller när jag var uppkäftig. När jag var ute om nätterna eller grät mig till sömns under tidiga tonår. Hur kände du då?

För mig var du orubblig. Du var ju det. Kanske blir jag det också en dag.