Kristus, Alfons och en snorkavalkad

Medan Mira med familj var i Polen var Malte med familj hos mormor och morfar på ön. Malte anlände Kristi Himmelfärdsdag med sin solhatt från Santorini och två snorsträngar, gröna och tjocka som två välgödda fjärilslarver. På fredagen var tre fjärdedelar av vuxensällskapet också smittade av maskebolan och orkade bara nödvändigkonversera och lalla runt lite.

Smitthärden däremot, han var piggare än piggast. Jag ville bläddra i veckotidningar, Malte ville typ gå på rave. Vi kompromissade och gick ut och flyttade grus. Malte pratade oavbrutet medan han lassade gårdsgrus från en hink till en annan, medan jag tung i skallen och snorig, sjönk ner i stittande läge så fort tillfälle gavs. Jag kände mig som den tjocka råttan i Askungen, han som sätter sig på fingerborgen ni vet. Energisk som ett lass döda gorillor, mitt i majidyllen.

Morfar (patient 2) och jag delade på uppgiften att få den lille studsbollen att sova middag. Växelvis läste vi Godnatt Alfons Åberg, den ena tog vid när den andra gav upp. Malte gav nämligen inte alls upp. Han bökade, härjade, vevade, klättrade, gastade, skrattade och sjöng, men somnade gjorde han inte. Precis som Alfons i boken.

Efter några hundra fruktlösa försök (och bortslagna illusioner om lite egen helande dagsömn) gav jag upp, satte honom i vagnen för att gå och titta på några Shå ship (Shaun the sheep, alltså får) i närheten. Malte åt av bananen han snorat i och pratade non-stop under promenaden. Jag frös i solen och orkade bara svara med nån vokal här och där.

När vi äntligen skymtade fårhagen hade monologen under sufletten tystnat. Jag kikade in och - of course - så hade Mr Trots-a-lot bestämt sig för att det var dags att sova. Där och då.