”Pappaledigheten lärde oss mycket”

Våra barns farsor talar ut om småbarnschocken, om maktlöshet och hur det känns att ”lukta illa” när partnern är gravid. Möt Johan och Magnus!

Hur kändes det när ni fick veta att ni skulle bli farsor första gången? Johan: Det kändes förlösande eftersom jag hade nojjat lite över att vi kanske inte skulle kunna få barn. Det är ju inte självklart liksom.

Magnus: Jag blev glad! Fick en lättnadskänsla över att det faktiskt gick.

Och andra gången? J: Jag har hoppats på att få barn innan 40 så det kändes lyxigt att det funkade även denna gång.

M: Andra gången tog det lite längre tid så det var samma lättnad då.

Hur förändrades Tessan och Sofia under graviditeterna? M: Sofia hatade lukten av kött, blev tröttare och mer lättretlig både första och andra gången. Jag får vara lite mer på tårna på grund av det, hehe.

J: Jag upplevde inte att Tessan blev så annorlunda. Lite tröttare kanske.

Hur känns det att lukta illa och vara dum i huvudet, periodvis under graviditeten? M: Det var ju bara att gilla läget att jag luktade illa, haha! Vad jag än gjorde så luktade jag illa för henne. Men jag visste ju vad det berodde på. Idiotblicken har jag också fått, hehe, men inte blivit utskälld. Än.

Var det något under graviditeterna ni funderade extra mycket på eller var oroliga över? J: Jag tänkte en hel del på risken för att barnet skulle födas sjukt eller handikappat. Sen oroade jag mig för att inte förlossningen skulle gå bra för Tessan.

M: Samma här – och att barnet skulle födas sjukt. Resten kändes så diffust så det var svårt att ens oroa sig.

Hur upplevde ni förlossningen/förlossningarna? M: Långdragen, haha! Och så hade jag panik för att jag skulle råka köra över brunnslock på vägen till Förlossningen, det gjorde tydligen skitont.

J: Första gången var jag mer orolig innan men lugn när allt väl var igång. Jag kände mig ganska maktlös och rådvill under själva förlossningen eftersom jag inte visste riktigt vad som väntade och vad jag skulle göra.

J: Andra gången var jag mer avslappnad eftersom vår barnmorska var så cool. Sen visste jag ju ungefär hur Tessan skulle reagera. Jag var mest orolig över körningen dit eftersom vi blev hänvisade till ett annat BB än det vi valt, men det var extremt lite trafik när vi åkte in, som tur var.

Vilken var den största chocken med att få barn? M: Att Sofia mådde så dåligt psykiskt efteråt. Att jag blev tvungen att tänka lika mycket på henne som på Malte. Och att man kan vara så konstant trött som man var. Det går inte att förstå hur den otroliga tröttheten egentligen känns och att man tappar tålamodet så lätt när man är trött.

J: Att Mira var mer krävande än jag räknat med och att hon vägrade att åka vagn. Hon skrek konstant första månaderna och vi avlöste varann i försöken att få henne att somna. Andra bebisar jag hade träffat var bara glada och gillade att åka vagn. Sen var det jobbigt att Tessan var så ledsen de första veckorna när amningen inte fungerade och att hon hade så ont efter förlossningen.

Vad saknar ni mest och minst från era gamla liv? M: Jag saknar det spontana och att kunna göra saker på egen hand utan att få dåligt samvete. Men jag saknar inte att gå ut och kröka järnet varje fredag.

J: Att jag och Tessan inte får så mycket tid för oss själva och att det inte är lika lätt att resa. Men annars är livet inte så annorlunda. Det blev ungefär som jag trodde att det skulle bli.

Vad lärde ni er under pappaledigheterna? M: Det var ganska skönt eftersom jag fick vara hemma och ta hand om Malte på heltid. Eftersom Sofia mådde dåligt hade jag tagit mycket av ansvaret redan innan men nu var det skönt att slippa stressen med både jobb och Malte. Han var ett år när jag tog över. Rutiner visade sig vara viktigt, det lärde jag mig. Samt att kunna kallprata i parken, hehe.

J: Jag lärde känna Mira, vi blev polare och hon tydde sig väldigt mycket till mig efter min pappaledighet. Sen lärde jag mig att ha tålamod, eehm. Hon var också ett år när jag tog över. Jag åkte ofta till mina föräldrar (i Tranås) för att de skulle få träffa henne oftare och för att få lite hjälp, hehe. Men det visade sig att mitt kontrollbehov tog över och jag gjorde det mesta ändå.

Hur har era förhållanden förändrats sen barnen kom? M: Man ligger inte lika mycket, man går inte ut lika mycket. Vi gör helt enkelt inte lika mycket saker tillsammans.

J: Man ligger mer i perioder, periodliggande alltså. Vi gör mer saker på varsitt håll istället för ihop. Det vi gjorde ihop förut gör jag oftare med kompisar nu, till exempel reser, festar och så vidare. Men vi kommunicerar bättre och snabbare nu och är mer planerande.

Vad gör ni bra i era respektive förhållanden? M: Rutiner kring lämna och hämta, vi är båda villiga att ta ansvar för att det ska funka. Vi kan diskutera saker kring Malte på ett lätt sätt. Och ingen av oss försöker smita från tråkiga saker.

J: Vi är bra på att prata med varandra om saker som hänt och vi respekterar varandras tid mer. Vi flabbar mycket och vi kräver inte så mycket av varandra, till exempel att den ena alltid ska laga mat eller tvätta. Vi har också blivit bättre på carpe diem, haha!

Vad är mest frustrerande i småbarnslivet? J: Jag blir irriterad över att jag inte kan ta hand om Morris lika mycket som Tessan, eftersom han varken vill ta flaska eller napp. Och på maktlösheten inför att Mira är så mammig just nu.

M: När det inte funkar med förskolelämningar, sömn och mat och sånt. Också en slags maktlöshet när man tycker att man gör allting rätt men så blir det ändå kaos, skrik och panik. Att man inte kan prata förstånd med en treåring.

Hur har ni förändrats efter barn? J: Inte så mycket, hoppas jag. Jag har kanske blivit mer otillgänglig för vänner men jag känner mig ungefär som innan, vilket är rätt skönt.

M: Jag har blivit mer hemmakär och så tänker jag mer på hur dödlig man är. Mer känslig för dåliga nyheter i media där små barn förekommer. På det planet har jag blivit mer orolig.

Vilka krav finns det på pappor i Sverige i dag, enligt er? M: Kraven blir mer och mer att det ska vara jämställt hemma. Nu måste man nästan ursäkta sig om man inte delar lika på föräldraledigheten.

J: Att jag till exempel inte ska köpa saker som förstärker könsstereotyper, så som smink till Mira så småningom. Man förväntas vara medveten och ta anstånd ifrån sånt. Man ska vara en bra förebild.

Är kraven rimliga? M: De om jämställdheten är fullt rimliga.

Vad från er egen barndom vill ni/vill ni inte överföra till era kids? M: Jag vill vara med på hans aktiviteter, som mina föräldrar var. Sen skulle jag vilja få Malte att bli mer engagerad i skolan än jag var och uppmuntra till aktiviteter där han får röra på sig, tänka på ett nytt sätt och komma hemifrån.

J: Mina föräldrar var inte heller så pushande vad gäller skolan, så jag skulle vilja få Mira och Morris att så småningom tänka efter vad de vill. Och sen vore det skoj om de började med lagsport för det gjorde jag och det gav mig väldigt mycket på ett socialt plan.

Vad hade ni velat höra från andra farsor innan barnen kom? M: Vi män är generellt dåliga på att säga ärligt till varandra hur vi upplever föräldraskapet. Vi gör det i så fall på ett mer skämtsamt men rättframt sätt, till exempel ”skaffa inte barn”, så jag tänkte inte ens tanken att jag skulle söka info från andra män. Men så här i efterhand hade jag velat höra att det finns nåt som heter förlossningsdepression och hur man kan hantera det.

Slutligen: Johan, kommer du att övningsköra med Mira och Morris innan Tessan? J: Mira kommer att övningsköra med Morris medan vi sitter hemma och dricker vin. Vårt mål är att få jättemånga barn med körkort så att Tessan aldrig behöver ta ett. Haha!