Vansinnesveckan | Therese Krupa

Vecka 42 år 2019 går inte till historien som den ljuvaste av veckor.

Måndagen var ju så vansinnigt mycket måndag att det nästan blev parodiskt. Det var så grått, så motsträvigt, så mörkt, så grusigt, så tjurigt, så regnigt, så gnissligt. Blev det ens ljust? undrar jag och inser samtidigt att morgnarna inte kommer att bli direkt ljusare framöver så ja...#väljerglädje och tänder alla lampor hemma.

On top of that, eller kanske på grund av det hade hela familjen synkad pms och slutade att prata som normalciviliserat folk utan gnydde/fräste/ylade/jämrade/gastade saker till varandra. Sen skällde vi varandra och oss själva till skola/förskola/jobb.

Resten av veckan har varit präglad av Kaspers näsoperation (alltså vi pratar icke estetiska ingrepp nu utan eliminering av snorkörtel - ska berätta mer om det!) och att det var dags för pappa att magnetröntgas för att se status på cellgiftsbehandlingen. Jag har varit ungefär lika avslappnad som en maximalt uppskruvad fiolsträng (vilket KAN ha varit bidragande i den svårt retliga atmosfären här hemma - min stubin har varit kortare än Kaspers hals). Idag fick vi besked som var...ja, ganska neutrala? Cancern har inte spridit sig, men inte heller minskat avsevärt. Och lite annat jidder med proppar och stökigheter vilket ligger och gnager och skaver. Fyfan, vilken skit det är att traggla med det här. Såklart allra mest för pappa, men även för alla runt omkring. Ugh.

Så, med det sagt kan vi hoppas på att vecka 43 har bättre saker att bjussa på.

Kaspers hals. Och snor. Det sistnämnda förhoppningsvis snart ett minne blott.