Om hur världen kan svaja för en nybliven mamma

Minns inte om jag redan länkat till den här bloggposten i NY Times , men den är hur som helst värd att läsas. Den är skriven av en pappa som berättar om hur han upplever stressen med att ha en bebis som har haft kolik. Att även om själva koliken upphört så finns en enorm, tärande anspänning hos honom över att barnet när som helst ska börja skrika igen.

I hear you, bloggpappa. Jag vet inte om Malte hade just kolik men han skrek och skrek och skrek och jag grät och grät och grät. Han hade panik, jag hade panik. Jag var så stressad över att han hade det så jobbigt sina första månader i livet och att vi inte kunde göra något åt det. Jag hörde nån säga att mammans stress överförs till barnet och det gjorde ju inte saken bättre. I min värld blev Maltes panik alltså mitt fel.

De stunder jag sov drömde jag att jag simmade med honom genom ett svart, stormande hav och att jag någonstans genom vindens tjut hörde klockan i ett sånt där livbojstorn och att jag kämpade för att ta oss dit, för att ha något att klamra mig fast vid. Det var nattsvart och mina krafter höll på att ta slut men istället för att skrika på hjälp tystnade jag.

Innan Malte föddes berättade min kompis Karin om hur förbluffad hon blev när en av hennes vänner hade kommit till tjejmiddan med sin två-tremånaders bebis som låg i sin lift och smackade förnöjsamt. Karin sa att hon aldrig hade kunnat gå på middag med sin äldsta, som också var ett intensivt, känslofyllt skrikbarn. Det hade liksom inte varit värt det.

Nu vet jag precis vad hon menade. Jag var också den där mamman som tackade nej till mammagruppsaktiviteter, till fika på stan, till att träffas. Inom mig hamrade hjärtat och mina händer darrade, det syntes bara inte. Jag, som lugn tagit mig igenom livet dittills, kunde inte trösta mitt eget barn.

Efter hand har också min panik lagt sig men det tog tid. Sakta, sakta har stressen över Maltes skrik klingat av. Lite försvann av sig själv med tiden och lite försvann tack vare hjälp från BUP och när jag till sist började ta den antidepressiva medicin jag fått utskriven. Så slutligen läkte även jag ihop.

Men jag kommer alltid, alltid att förundras över att det faktiskt finns barn som inte lever ut hela känslopaletten dagligen och jag kommer aldrig, aldrig att säga till en nybliven förälder "äh, det är väl bara att ta med ungen vettja".