Om extra krävande bebisar

Snubblade över en tråd i någon mammagrupp på facebook där en kvinna hade skrivit in och berättat om sina påfrestande första månader som mamma. Hon berättade om en bebis som aldrig var nöjd, som inte kunde sova själv, som sällan sov längre än 25-minuterspass, som ammade långt oftare än hennes bröstvårtor och psyke var upplagda för, som inte kunde lotsas in i några rutiner, som skrek i bilen, i vagnen, i affären och som ja, gjorde tillvaron hyfsat dränerande. Hon sökte stöd och erfarenheter och undrade om alla har så krävande bebisar?

Och vet man så vet man. Man nickar igenkännande och känner igen det mesta som beskrivs, kanske drar ett stråk av ångest genom kroppen. Man har sett hur ens egen bebis har agerat i jämförelse med andra och vet att det är skillnad på krävande och krävande.

Och så dyker det upp en mamma som säkert bara vill vara snäll men som i farten underminerar hela trådstartarens upplevelse: "Alla bebisar är high need första året, så är det bara. Det går över!"

Fortfarande, trots att Kasper nu nästan är 2,5 år, känner jag hur hela jag vill uttrycka mig i versaler och via tangentbordet, rakt ut i cyberspace vråla att NEJ ALLA BEBISAR ÄR INTE HIGH NEED FÖRSTA ÅRET. ALLA BEBISAR BEHÖVER KÄRLEK, TILLSYN OCH OMSORG MEN ALLA BEBISAR GÖR INTE TILLVARON SÅ SVÅRHANTERLIG ATT MAN PÅ ALLVAR PRIORITERAR MELLAN ATT KISSA ELLER BORSTA TÄNDERNA.

Tänker tillbaka på ett inlägg jag skrev för ett par år sen om denna högst ocharmiga avundsjuka . Avslutar det inlägget med att skriva att jag nu kan garva åt det, men ibland, när såna här oförstående kommentarer dyker upp i ett kommentarsfält nära dig, har jag lika nära till skratt som till valfri Stefan & Krister-revy.

[caption id="attachment_23618" align="alignnone" width="668"] Nej, alla har inte försökt lugna en panikvrålande spädis med hjälp av ljudet från en handdammsugare, nej. [/caption]