Konceptet Familjen | Therese Krupa

Nu kommer kanske världens ängsligaste inlägg här, men eventuella pinsamheter har ju inte stoppat mig förut, så håll i hatten.

På sistone har jag haft så många funderingar kring vår familj, mer specifikt kring frågan: när barnen ser tillbaka på sin barndom, vad kommer de att minnas? Liksom vad kommer vara det mest tongivande i vår familj och deras uppväxt?

Såhär: i denna SoMe-ålder får vi ju insyn i väldigt många människors och familjers liv på ett sätt som vi inte fått förut. Och ja, vi får allt som oftast en väl vald bild som avsändaren i fråga vill att vi ska se. Konsekvent matas det på och bilden cementeras och personen/familjen liksom…konceptualiseras.

På andra sidan sitter exempelvis jag och kategoriserar hejvilt. ”Åh, det där är en sån där Vintersportfamilj! Deras barn kommer att ha skidåkningen i blodet och tänka tillbaka på en uppväxt där varje ledig stund spenderades på fjället med smidiga gasolkök, vältempererad blåbärssoppa och pinnbröd som inte har blivit förkolnat i alla fall på en sida. Ingen kommer någonsin att vilja testa knark utan kommer istället vara konstant höga på fjälluft och endorfiner”.

Nästa bild är från Unga Klara där Kulturfamiljen just sett ett samtal om spritualism och mellanförskap som de senare diskuterar i det moderna kollektiv som de byggt upp med sina grannar. De vuxna samtalar över en mustig linsgryta medan barnen bygger en avbild av Suzanne Osten i papier-maché. Kvällen avslutas med spontana charader där alla deltar inlevelsefullt.

Bokfamiljen har precis spenderat ännu en förmiddag på det lokala biblioteket där de har ”plöjt böcker”, i synnerhet under höst…jag menar läslovet där böckerna spelar en än mer central roll än de gör i vardagen där de ”bara läser två timmar vid läggning”. Barnens intresse för läsning går inte att ta miste på och de var båda två läskunniga innan fontanellen hade vuxit ihop helt. Familjebiblioteket är hemmets hjärta och tillåts uppta 65% av den totala boendeytan.

Musikfamiljen! Där barnen minns ett liv fyllt av experimentell jazz. Alla dessa spontana jam sessions som ekat genom nätterna då ensemblen fått flow och inte kunnat slita sig från ljudvågorna. Foton i familjens album visar småttingar med pappas för stora hörlurar som redan från fosterstadiet blivit matade med dynamiska tongångar. Allt i hemmet kan agera instrument och föräldrarna ser tillsynes oberörda – rentav uppmuntrande – ut när barnen smäller bestick mot kastrullock för musik ska ju ändå byggas utav glädje och här ska ingen kreativitet hämmas.

Hur kommer våra barn avsluta meningen: I vår familj gjorde vi alltid/var det jämt/…..?

I vår familj var mamma hetsig och drack mycket kaffe och ibland la vi en pärlplatta?

I vår familj gjorde vi alltid olika saker men som jämt fick avbrytas för att det skedde mitt i lunchen och någon/alla fick akut blodsockerfall och var tvungna att äta?

I vår familj hade vi icke färgkoordinerad tvätt överallt?

I vår familj åt vi ibland frukost ihop om ingen fick ett meltdown och tjurrusade till en annan del av lägenheten?

I vår familj var vi i parken ibland men ingen verkade egentligen tycka att det var kul?

I vår familj pratade vi om att bygga kojor med det skedde aldrig?

En gång var vi på Kolmården med det slutade i tårar för att Morris inte fick rida på en haj?

Är ni med på hur jag menar? Är det helt skevt att tänka såhär? Är jag ett ängsligt, lite småsorgligt resultat av en samtid där allt hänger på att skapa sitt eget varumärke och bygga konceptet Familjen? Eller är det ett helt vanligt behov av identitetsskapande, men på familjenivå snarare än individnivå?

Vi har liksom ingen USP? Vi är, precis som Prins Daniels berömda känslor, all over the place?

Men nu för första gången i mitt liv, känner jag om inte annat ett sug efter att starta upp små traditioner. Nej, det behöver inte vara att vi drar till Åre varje sportlov och bränner en miljard på skidhyra och ett helt lov i en liftkö. Vi behöver inte lösa årskort på Stadsteatern (finns det ens?) och vi måste inte spela ett varsitt instrument, trots att jag är väldigt sugen på att köpa hem ett piano även fast vi inte har någonstans att ställa det utan att offra typ en säng. Men små (förhoppningsvis) minnesvärda inslag som barnen kan tänka tillbaka på med värme. Vad vet jag, kanske att vi varje onsdag läser en saga som alla verkar uppskatta i något som liknar en koja och dricker varm choklad? (tänker redan nu att det kommer att sluta i tjafs om vem som sitter intill mig, vilken bok och hur många sidor vi kommer att läsa, vem som eventuellt fick ett kryddmått mer varm choklad och sen kommer fuskbygget till koja att kollapsa).

Berätta nu. Hur är er familj?