Hur hantera en ilsken 4-åring?

Denna söndag har liksom många andra söndagar varit en mental bergochdalbana med garv, irritation, glädjerus och meltdowns. Som vanligt i småbarnsland.

Alla dessa känslovågor är särskilt påtagliga hos en i hushållet: Mira. Denna roliga, stolliga, modiga, omtänksamma, pratiga virvelvind är på samma gång så otroligt kavat och så otroligt känslig. Sweet baby jesus vad det stormar här hemma! Tänkte på ett inlägg jag skrev för 4 miljarder år sen som är lite inne på samma tema.

Raseriutbrotten duggar tätare här hemma än någonsin. Mira uttrycker framförallt ilska genom att kuta in i vårt rum, smälla igen dörren och vråla. Ibland går jag efter ganska omgående, ibland låter jag henne vara en stund. När jag kommer in i rummet är hon ibland inte särskilt arg och kan börja prata om annat. Ibland är hon jättearg och ibland bara ynklig.

Anledningarna till ilskan ser olika ut. Att hon inte får godis, att Morris har vält hennes legotorn, att hon måste ha strumpor eller att vi säger att hon måste dela med sig av en av alla hästar till Morris. Ofta leder ett "nej" från vårt håll till att hon stövlar iväg i vredesmod, långt oftare än hon gjort tidigare. Jag tycker att vi har lärt oss välja fajter och ingen av oss är särskilt anal med att stå fast vid småsaker för sakens skull, utan ger henne bestämmande- och handlingsutrymme.

Trots det har det säkert bara idag skett iallafall 6-10 tjurrusningar till sovrummet och det är ju inte kul för någon av oss. Jag ser alltid till att försöka prata med Mira i samband med, eller efter att hon blivit arg och försöker bekräfta hennes känslor och förklara att man absolut får bli arg. Om anledningen till ilskan är oklart (i mina ögon) ber jag henne förklara men får ibland svar som är helt tagna ur luften, typ jag är arg för att jag har ingen My Little Pony , men ibland rimliga svar, typ jag är arg för jag får inget godis .

Sen har vi det här med Morris. Morris och Mira har ju som jag tidigare beskrivit lite olika agendor . De synkar noll på lekplanet just nu. Morris vill vara där Mira är och Mira vill ganska ofta vara själv (fair enough, Morris sabbar hennes lek rätt ofta). Samtidigt tänker jag att det båda måste lära sig att de har varandra i tillvaron just nu och båda måste lära sig att anpassa sig och visa hänsyn. Men, givet att Morris bara är 1,5 år så blir det ju Mira som oftast får bjuda till mer vilket känns lite oschysst.

Båda är dessutom inne i en jättemammig period och vill helst att jag ska vara där de är, hela tiden. Vilken är svårt när de är på olika ställen och vill olika saker. Återigen är det Mira som oftast drar det kortaste strået i och med att Morris behöver mer tillsyn för att inte riva lägenheten eller basejumpa från soffbordet.

Tillbaka till Mira. Är det så att 4 är en allmänt känslig ålder? Har ni ilskna avkommor där hemma? Hur hanterar ni det? Hur tänker ni kring arga utspel? Det behöver såklart inte bara gälla 4-åringar.

Skulle verkligen uppskatta några kloka ord från er för att främja husfriden.