Kors i taket och hujedamej. Det som inte fick ske har skett. Likt en lömsk hyena smyger sig faktum på: att jag för varje dag blir mer och mer lik min mamma. Jag kommer på mig själv att sjunga Sudda, sudda bort din sura min (sången är ju en kränkning i sig liksom) för en grinig Malte och tänker ofta saker som "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Och på julafton satt jag och tog tillvara omslagspapper som var nästan helt. "Synd att kasta ju." Shit.