FÖR mycket vardag | Therese Krupa

Nitton dagar in på 2020 - året då jag fyller 40 - och jag tror att jag precis gick in i någon form av akut 40-årskris. Eller akut vardagstristess men är det egentligen någon skillnad? (sa jag att jag blev sjuk precis är barnen blivit friska? nähä, jaha men så blev det givetvis)

Jag känner idag att det enda rimliga skulle vara att inleda en komplicerad och passionerad affär med en yvig fransk pianist i Montparnasse. Även ett drastiskt karriärbyte är på sin plats (MEN TILL VAD?) samt en utlandsflytt (någonstans, jag vet inte fråga inte mig det är ju jag som krisar) och eventuellt, för att visa världen att här står minsann en kris i full blom - byta namn. Ett namn som verkligen känns jag . Vad detta "jag" är är ju inte helt glasklart men det ska ju inte vara glasklart när man krisar för då finns skäl att ifrågasätta krisens giltighet.

Det enda jag dock har gjort idag är att tvätta, gubbsova lite och löpande hämta en triljon saker till barnen. Krisen har hittills genererat låg initiativförmåga och handlingskraft, det får man ändå säga.

Paris, 2018. Utan pianist men med två av världens bästa personer.