Flitigast i bloggosfären

…är jag icke. Vilket ni som hänger här kanske? förhoppningsvis? har märkt? Om det har passerat obemärkt är det möjligen lite deppigt då det skulle kunna innebära att det inte känns så intressant.

I natt vaknade jag av att Kasper skrek och fick sånt stresspåslag över att han eventuellt var sjuk. Efter vårens sinnessjuka VAB-träsk blir det nästan kolikreaktion på tecken på att Kasper (eller något annat av barnen skulle vara sjuka) – alltså kolikreaktion som i det stresspåslag man kan få bara av ett litet, fullt normalt bebisskrik efter traumat av ändlösa skrik under de första, tunga månaderna. Lång utbrodering, men ni fattar nog. Tröskeln är lååååg.

Sen stressade jag vidare i natten. Tänkte på pappa , på jobbet, på andra åtaganden, på att jag är för lite med barnen, på ett sidoprojekt och på bloggen såklart. Bloggen som jag egentligen värdesätter så högt, men som har fått stryka på foten något brutalt sen en tid tillbaka.

När jag var hemma i samband med min l ungsot…lungkollaps…lunginflammation tidigare i år och fick en liten paus, märkte jag hur kreativiteten bubblade, jag kom på en massa uppslag och roliga vinklar och sen kom verkligheten ikapp och allt typ självdog.

Hejhej-Louise skrev ett inlägg om just bloggtorka innan sommaren och jag läste det nyss igen. Nu har inte vi exakt samma upplägg och ingång i det hela (Louise jobbar ju som illustratör och bloggen är ju därmed som en portfolio och tätt sammanlänkad till jobbet – sen är hennes blogg mycket mer än det också, såklart!) men jag skriver under på mycket av det hon för fram. Och jag kan känna att jag (och i synnerhet tillsammans med Sofia tidigare) nästan målade in oss i ett hörn med välproducerat och substantiellt innehåll vilket jag kan uppleva satte ribban lite för högt. Jag kan ibland känna att det vore så skönt att ”komma undan med” att berätta om min frukost innehållandes diverse bär och frön, men förstår samtidigt att det är så oerhört ointressant, plus att min frukost allt som oftast aldrig innehåller bär eller frön, allt som oftast vitt bröd och smör.

Och jag förstår att det utifrån kan kännas märkligt att man som bloggare ojar sig över att man har bloggtorka. Men det ÄR stressande. För dagens sociala medier-klimat är så snabbrörligt och förgängligt. I få andra sammanhang kan man känna sig så utbytbar. Vill man vara dramatisk kan man säga att man känner den lilla kniven på strupen mest hela tiden. Gör mer, gör annorlunda, stick ut, men stick inte ur hakan alltför mycket. Men se för guds skull till att posta högkvalitativt innehåll 24/7 för syns du inte, finns du inte. Lägg på att Facebook och Instagram ändrar algoritmer lika ofta som en normalfräsch människa byter underkläder. Inlägg som förut nådde tusentals på Facebook når nu ynka hundratals (och ja, med det sagt får ni mer än gärna gilla/dela/kommentera på ett närmast maniskt vis för att hjälpa mig komma runt det, heh).

Ugh. Vilken dyster soppa detta blev?

Men emellanåt blixtrar det till och så har man svängt ihop ett inlägg som känns kul, aktuellt, relevant och engagerande. Som när ni frikostigt delade med er av vad ni stör er på hos er partner . Som jag garvade, herregud. I de stunderna är bloggen i sitt esse – ärlig, rolig, smart och bjussig.

Så OM ni lurar på något ni tycker att jag kan ta upp – dra er inte för att peppra kommentarsfältet fullt! Och har ni övergripande tankar och synpunkter (såväl bra som mindre bra) – shoot! Tar innerligt tacksamt emot er input. Jag älskar ju detta lilla hörn av internet.

Och Kasper hade förresten bara gråtvrålat för att Johan hade dröjt 0,2 sekunder med vattenflaskan.