Fina flickor fiser inte | Therese Krupa

Två gånger (minst) i livet har jag känt mig riktigt jäkla malplacé. Ena gången var på ett väckelsemöte bland laestadianer och andra gången på en mammagruppsträff.

Nog för att jag aldrig varit någon superfeminin proffskvinna med anspråk på rollen som den heliga mamman men jeezus, vad sjukt obekväm jag kände mig trots att ingen var det minsta elak. Tvärtom. Men kvinnlig som en ryssdopad rallare med Tourettes satt jag där med min son och i knät och försökte hänga med i barnsnacket utan att säga fel eller nåt fult, typ "burkmat".

Jag har nog aldrig känt mig så oretuscherad, så ogift, så ehhm, radikal-liberal.

Jag kommer att tänka på att det kanske är som i den här teckningen av Cecilia Torudd. Alla sitter vi kanske och känner oss som rallare fast man tycker att de andra är en klunga Stepford wives ?

Men om ingen säger nåt så kommer man ju aldrig att få veta hur lika vi förmodligen är på insidan. Därför finns den här bloggen.