En 2-årings orimligheter

Att 2-åringar är komplett galna är ju egentligen inga nyheter (samtidigt som jag starkt känner att jag skulle vilja ha en 2-åring i hushållet 4-life pga 1. underhållningsvärdet och 2. låren).

Tvååringar har ju också en sällsamt skev syn på ägarrättsliga frågor. Vill minnas att Mira eller Morris gjorde anspråk på bland annat balkongräcket när det begav sig för dem.

Men, nu har de mött sin överman i girighet - Kasper, 2.5 år. Förutom att gå runt och väsa "faaaan" (grattis till gott föräldraskap) har han ett annat, klart gulligare uttryck: ja-haaa! Han säger det med ett sånt melodiskt eftertryck och drar ut på den andra stavelsen på ett orimligt gulligt och liksom entusiastiskt vis. Som att han har fått en värdefull insikt varje gång.

Häromdagen berättade Mira något spännande om den senaste ridlektionen varpå jag intresserat svarar: jahaa! (ändå på ett ganska normalt sätt)

Från andra sidan rummet hörs ett bestämt klampande. En upprörd Kasper stövlar fram och ställer sig intill mig.

-DET ÄR MITT "JAHAA"! gapar han och ser så kränkt ut som bara en ilsken 2.5-åring med felklippt frisyr kan se ut (just det är helt och hållet mitt fel).

Kan vara det orimligaste som har inträffat under hela min föräldrakarriär.