Allt är frid und fröjd

Som dagarna flyger förbi? Jag är ständigt back ett par timmar mentalt. Var tar all tid vägen, jag frågar inte åt en kompis utan åt mig själv? SVARA RA!

Idag till exempel, åkte jag och en kompis in till Åhléns City. Kliver in i varuhuset strax före 11.00. Tar ett snabbt (nåja) varv, lunchar, underhåller bebis och vandrar ut ur samma dörrar varpå klockan är typ 14.30?

Strosar runt lite och klockan är 15:30. Och då kommer jag på att förskolan har APT.

Helvete.

Jag lyckades dock förflytta mig själv samt Kasper i en helt otrolig fart och rusade in på gården 3 minuter försent, efter att ha ringt och bett om ursäkt på förhand. Mönstermamman at your service.

Innan vi knappt kommit iväg förklarar Morris att hans ben är för svaga för att gå och jag gör det enda jag förmår i den nervklena stunden: trollar fram en klubba som råkar ligga kvar i min väska sen det senaste besöket på pizzerian. Frid und fröjd. Benstyrkan återkommer som om det voro magi och jag lovar mig själv (igen) att jag ALLTID ska ha med ståbrädan när jag går ut. Min kompis hjälper till och peppar Morris som en hel hejarklack och vi närmar oss hemmet som ligger längs vägen till Miras skola. Morris kapitulerar och jag följer med honom upp och passar även på att droppa av Kasper som inte är på solskenshumör.

Väl ute på gatan igen hör jag barnskrik från huslängan. "Det är minsann fler barn än våra som vrålar på det sättet", myser jag självbelåtet. Skriket fortsätter strömma ut från något av alla fönster på de tre bostadsrättshusen. Inser att skriket känns välbekant.

Det är mycket möjligt att andra barn också vrålar. Men denna gång kom skriket från just vårt hallfönster. Morris hade just låtit Johan och stora delar av Gamla Enskede veta att han minsann ville ha glass.