Tänk om... | Therese Krupa

Ett barn kommer aldrig ensamt. Med på köpet fick jag en oro av Guds nåde och det var jag inte lika beredd på. Jag, som var hyfsat lugn innan (dvs hade varken panic room eller konservburkslager hemma), oroar mig nu ständigt för trottoarkanter, pedofiler, tillsatsämnen, mystiska sjukdomar, kamphundar eller bara ett ständigt hotande Armageddon. (Inte filmen alltså. Eller jo, den också.)

För att inte tala om dagis! För det första, tänk om jag råkar säga dagis till en förskolepedagog och Malte blir moderlös? Eller tänk om han inte kommer att trivas, när det en dag blir dags att gå dit? Eller tänk om han trivs FÖR bra och inte vill komma hem? Tänk om han börjar leka med Liam och Kevin, då är bilstölderna och värdetransportrånen inte långt borta. Tänk om han kommer trivas i fängelset?

Eller tänk om han kommer hem med någon liten volangdotter till mammorna i Ensam mamma söker?

Så här fint uttryckte min vän Jenny det hela: "den dagen du bestämmer dig för att skaffa barn, är den dagen du bestämmer dig för att ha ditt hjärta springandes utanför kroppen i resten av ditt liv." Just precis så är det.

Det Valium som kan dämpa en moders oro är inte uppfunnet än och kommer nog aldrig att bli det.