När jag precis hade fött Malte sommaren 2011 var en lång och ångestfylld graviditet till ända och jag kände mig som världens starkaste och världens sköraste på samma gång. Om någon bil hade råkat komma lite för nära vår i rondellen på väg hem från BB, såg jag för mitt inre hur jag skulle vräka upp dörren på den bilen och slita ut föraren och spöa upp hen med ett brunnslock, som i den värsta Guy Ritchie-rullen. För så stark är beskyddarinstinkten när man har fått barn. Jag hade inte räknat med det och blev överrumplad men samtidigt stolt över mig själv, på nåt vis. Vad jag inte heller hade räknat med var att den där allra starkaste instinkten skulle sitta i en tid. Jag ville verkligen inte ta emot besök hemma den första tiden. Jag var spänd, mörbultad och stel. Panikslagen och förtvivlad över amningen som inte funkade. Vilsen och ängslig över att jag inte skulle klara av allt det här nya – och samtidigt hålla liv i mitt älskade barn. Och så kom nyfikna familjemedlemmar och ville hälsa på. Jag har aldrig varit så stressad i hela mitt liv. Hur väl de än ville och hur lite de förväntade sig av oss som värdpar så kändes det som ett intrång. Jag trodde att de skulle slita honom ur famnen på mig och att jag aldrig mer skulle få se honom. Idag har jag läst på så mycket om det här och vet att risken för att drabbas av en förlossningsdepression (oavsett omfattning) ökar om mor och barn (och förmodligen även pappor/partners) inte får vara ifred den första, ömtåliga tiden. Det är naturligtvis fler saker som spelar in men hemkomsten och de första dygnen hemma är långt mycket viktigare än vad i alla fall jag trodde. Inför nästa barn har jag uttryckligen sagt att ”här kommer jävlarimej inte en kotte över tröskeln innan jag säger till”. Den styrkan har jag nu. Tack gode gud för det. Så härmed skickar jag samma styrka och uppmuntran till alla er nyförlösta där ute, som har typ okänsliga kvällstidningsreportrar till släktingar och skulle vilja säga ifrån, men inte vågar. Eller når fram. Styrka och mod, syster. Styrka och mod. PS: Ge oss deras adresser annars, så ska vi se vilka som får oväntat, ovälkommet besök. Hähä.