PMS gone wild | Therese Krupa

Så idag kom den, mensen. Den som låtit meddela att den är på ingång under ett par...låt oss säga känslostarka dagar, eheheheh.

Vet icke vad som hände denna månad men först var ägglossningen brutal på så vis att magen såg ut som en 20-veckorsmage och det kom...rikliga...restprodukter som påminner om äggvita, så att säga (hur känsliga är vi för att prata flytningar? frågar åt en låtsaskompis). Utöver det var jag kåt, lynnig och otacksam.

Sen följde någon vecka av sinnesfrid och en spirande syn på livet. Tills dess att det inte längre gjorde det.

Så i helgen var jag lika sympatisk som Mary Louise Wright (alltså Meryl Streeps karaktär i Big Little Lies SÄG ATT NI HAR SETT???). För er som inte har sett kan jag förtydliga genom att säga att jag var lika trivsam som en uppjagad knölsvan.

En återkommande grej jag har märkt de senaste månaderna är att jag får ett par omöjliga nätter. Jag vrider och vänder på mig själv rent fysiskt, men även på den myriad av tankar som vägrar sluta snurra. Och de snurrar givetvis i helt fel riktning, sett ur ett positivitetsperspektiv. Allt är ett eländes elände och ingenting kommer någonsin att kunna lösas. Allt kommer att skena rakt åt helvete och detta måste givetvis styras upp någonstans där under fredagsnatten mellan kl 01:52 och 02:46, trots att jag redan kommit fram till att det inte kommer att kunna lösas.

De vakna timmarna pendlar mellan normalläge och soup nazi i Seinfeld . Hormonattack OCH dålig sömn gör stubinen fe-ruktansvärt kort. Och denna otrevliga variant av mig själv härjar runt i 2-3 dagar innan jag återgår till mitt vanliga, exemplariska solskensjag. Återgången skedde nog...igår och idag på förmiddagen kom alltså mensen.

Men en annan lite udda grej i sammanhanget är att jag denna gång, med större mentala reaktioner, får noll fysiska reaktioner på själva mensen. Ingen mensvärk och inte nämnvärt svullen. Och omvänt andra gånger - lite blödighet kanske (pun intended) men istället megasvullen mage och ordentlig mensvärk första dagen.

Och innan några av er facepalmar er själva i ren frustration - jag VET att jag i sammanhanget kan ses som förskonad. Det är trots allt under en väldigt begränsad tid för mig. Jag vet att vissa kämpar med klart mer utdragen PMS och PMDS - dagens stövelbärs och en stadig dos premalex till er, ladies (obs, ur ett medicinskt perspektiv kanske dessa INTE ska kombineras, men jag friskriver mig från allt sånt och hänvisar till att det *kändes härligt*).

Nu har jag iallafall börjat föra enklare loggbok med kortfattade anteckningar så jag kan göra någon form av kartläggning framåt. Jag kan också ha googlat förklimakteriet i mild panik men jag har nu, med någon form av hormonstabil, rationell förmåga kunnat konstatera att det förmodligen handlade om hederlig PMS, den här gången också.

Vänta, kom på relaterad fråga: någon annan som känner igen typ ilande, pulserande, nästan krampande känsla runt slidmynningen första dagen av mensen? (men aldrig annars)

Låt oss nu höra om era PMS-karriärer - vad har hormonerna bjussat på? Vad är det värsta ni har sagt eller gjort i samband med PMS? (oavsett vad skyller vi allt på hormonerna)

Little Mrs Sunshine