Oväntad känsloyttring på E4:an

I torsdags stuvade vi in oss i bilen och brände iväg mot Skåne via Tranås. Mira hade helt otajmat sovit precis innan vi åkte så jag fick ladda upp inför tre timmars underhållning och spex i baksätet.

Förutom ett par hundra varianter på tittutlekar och ett gäng "leksaker" (alltså prylar som jag förvånat fiskade upp ur skötväskan ) hade vi laddat luren full med Spotifylistor med barnmusik.

Musiken drogs på innan vi hade passerat länsgränsen. Godmodigt sjöng jag med i Krokodilen i bilen , Ekorrn satt i granen och den med älgen och kråkorna och myggorna.

-Åh, gnyr jag lite när Blåsippan ute i backarna står spelas upp.

Precis i början av andra versen drabbas jag av någon typ av aggressiv nostalgichock och en orubblig klump sätter sig på plats i halsen. "Gud, så fin text om blåsipporna som niger och säger att nu är det vår", tänker jag nyfrälst.

Knappt har jag återhämtat mig innan tonerna till Sov du lilla videung klingar fram. Rösten spricker lagom till "...solskensöga ser dig" och jag sväljer bort resten av sången. Som tur är följer en upbeat-sång om en affär som säljer vipp på rumpan och håll för näsan och jag lyssnar koncentrerat på texten.

När jag tror att känslostormen är över kommer dödsstöten. Ett intro som känns bekant strömmar ut ur högtalarna och fyller upp hela Volvon plus mina tårkanaler. Breakdownet är ett faktum - det är När lillan kom till jorden .

För att inte Johan ska köra av vägen av förvirring hulkar jag så tyst jag bara mäktar med i baksätet och stirrar ut på asfalten. Didn't see this coming, jag har ju inte ens mens, liksom.

Tacksam över att sången till slut klingar ut drar jag bort snoret och tårarna med tröjmuddarna och funderar över hur i helskotta jag ska klara mig igenom luciatåg och skolpjäser utan att 1. återkommande bryta samman 2. bli portad for life på Miras dagis/skola.

Tips, någon?