Lipsill extraordinaire | Therese Krupa

Men vad är det som händer? Jag vet inte om man kan skylla på hormonerna längre men någonting gör att jag grinar lättare än Oprah nuförtiden. Det lipas åt fina saker, hemska saker, gulliga saker, vackra saker och ännu hemskare saker. Inte för att jag har varit en hårdbarkad Thatchertyp tidigare direkt, men det har eskalerat å det grövsta.

Det kan dock inte matcha de två veckorna efter förlossningen för då slog jag någon form av personligt rekord i gråtmildhet. Herregud, jag gråtammade, gråtduschade, åt och grät, gick och grät, sjöng och grät (den är lite knepig, faktiskt, sången blir lite lidande) och grinade även ikapp med Mira mellan varven. Herrn i huset hade nog svårt att hänga med på alla hormonturer, men han gjorde heroiska insatser med näsdukar och tröstande famnar.

Så illa är det som sagt inte nu, men det krävs inte mycket för att mina hyperkänsliga sprinklers till tårkanaler ska dra igång. Häromdagen satt jag och hulkade till en smetig Disneyproduktion som hette Isprinsessan . Rädda Barnens reklamfilmer framkallar den välbekanta klumpen i halsen och Biggest loser får det att bränna bakom ögonlocken. Ibland räcker det med åsynen av snorpelorpan och andra gånger räcker det med en lite krokig pensionär för att ventilerna ska öppnas och jag lämnar snorspår på tröjmuddarna.

Jag har funderat på tänkbara orsaker och listar här några förslag:

1. Hormonerna 2. Miras existens 3. Åldern 4. En kombination av 1+2+3 5. Att det är skottår i år