Grinar lite, igen | Therese Krupa

Jag följer tv-serien Sons of Anarchy och har klarat mig genom de första två säsongerna med psyket i hyfsat behåll. Men nu är det stopp. Tvärstopp. I säsong tre förblöder mitt modershjärta och tårarna rinner så jag ändå inte ser någonting. Det förekommer en bebis i detta drama och nu för tiden räcker det med det för att jag ska känna mig olustig.

Men nu har jag hittat ett alternativ. Jag som alltid undrat vilken i helskotta målgruppen för Sjunde himlen är, nu vet jag. Det är ju jag! Nervklena föräldrar som inte klarar mer drama än en bortsprungen hund (den kommer ju hem igen innan avsnittet är slut). Jag trodde väl aldrig att denna republikanska (?) ärkesmörja skulle kännas mig angelägen och riktigt underhållande.

Från och med nu ska jag aldrig säga aldrig om någonting. Snart sitter jag och Malte där med foliehatt och femton katter.