Ålderstecken? | Therese Krupa

När jag var mindre älskade jag karuseller och bergochdalbanor. Med åkbandet runt handleden ilade jag mellan attraktionerna på Grönan och pausade bara när det blivit dags att slänga i sig två Gorbys. Med en halvtuggad köttfärspirog i svalget åkte jag Vikingaskeppet och Flygande mattan helt obesvärat. Kubbade vidare till Bläckfisken och Jetline och åkte oavbrutet fram till middagstid. Märkligt nog kunde jag dock knappt åka ett varv runt kvarteret i baksätet på en bil utan att kräkas i medhavd Konsumpåse.

Så, häromdagen var jag i parken med Mira och hennes 5-åriga kusin, Sofie. Blev förtjust när jag såg att det fanns en stor svänggunga och insisterade på att vi skulle gunga alla tre. I riktigt tanttempo pendlade vi fram och tillbaka och alldeles snart var jag akut illamående. Sofie tittade lite besviket på mig när jag klagande kravlade mig ur gungan men jag räddade mitt rykte litegrann genom att insistera på att putta fart. ”Exakt när hände det här”, funderade jag medan jag stod och luftrapade bort illamåendet? Mindes mamma och pappa som vinkade uppmuntrande när jag studsade i kön till bergochdalbanan, men som vänligt men bestämt avböjde när jag föreslog att de skulle åka med. Ungefär så var läget i parken – hade Sofie bett mig gunga gungbräda hade jag fått yrsel av bara tanken, vänligt men bestämt avböjt och satt mig tillrätta på sandlådekanten istället.

Däremot kan jag åka bil jättejättelångt utan att kräkas numera. Tanken kryper på...kan..det..vara..åldern?

Ah, jag drar en rövare och skyller på hormonerna i vanlig ordning.