Ack, mitt veka modershjärta

Ni är ju för härliga! Jag tackar å Tessans vägnar för alla gratulationer – TACK! Jag har som sagt även grinat en liten skvätt jag med, av lättnad över hela grejen. Jag räknar med att hon kommer att delge er allt köttigt förlossningsgore så fort hon pallar. Men nu ska kvinnan få vila, det blir nog ingen konsert i Skurup i kväll alltså.

Hemma hos oss är det också en mycket ovanlig helg som har utspelat sig. Det är grusfritt på golven, kladdfritt på möblemanget och Ipaden har svalnat. Malte är nämligen uppe i Västerbotten med sin farmor och co. Sedan hon frågade första gången i höstas om hon fick ta med sig honom upp till släkten där i april har jag laddat för denna miniseparation, som dock känns som en megaseparation. Jag fattar inte hur till exempel Fuglesangs eller jordent-runt-seglares morsor klarar sig över huvud taget. För att inte tala om mina egna föräldrar, som vinkat av mig på Arlanda inför långresor och utlandsflytt ett otal gånger.

Ni som har hängt med här ett tag vet att när jag är off päronduty brukar jag reagera som en gammal galen vallhund och vilja valla hem andras får, eller ungar i det här fallet. Tanken att ringa samtliga i telefonboken och be att få låna hem några random kids for faktiskt genom min skalle innan jag tog mig samman och åkte och köpte en cykel istället.

En annan sak som är smått obegriplig är hur man kan längta så mycket efter att den lille gaphalsen snart ska väcka en, lagom till att tidningsbudet smäller i brevlådan på söndag morgon. Men så är det.