Wake-up call | Therese Krupa

Ännu en gång har jag haft en idiotkapplöpning mot klockan . Idag skulle jag till jobbet för ett medarbetarsamtal. Alltså det ordinarie jobbet med fullt rimliga arbetstider. Klockan 10.00 skulle jag vara på plats och igår kväll förberedde jag mig minutiöst genom att reka sl.se och lägga fram kläder. Förberedelserna tog säkert tre minuter totalt.

Vaknade 05:26 av Mira som ville krypträna lite. Vid 06:17 kommer Johan, som hostat sig igenom natten in och plockar det lilla hyperaktiva flickebarnet och jag tänker att 'jag ska bara vila lite, jag behöver nog inte ställa klockan'. Vaknar 08:32 av att Mira ylar till utifrån vardagsrummet. Spontanskriket hade tydligen orsakats av två hoppande gubbar i ett avsnitt av Baby Einstein som var läskiga på någon vänster. Oavsett anledning var det kanske första gången jag kände innerlig tacksamhet för ett redigt gallskrik/väckarklocka. Inser att jag har 28 minuter på mig att göra mig i ordning, äta frukost och få någon sånär fason på Mira innan vi dundrar upp till mormor för avstjälpning av bebis.

Nu, ett halvt dygn senare undrar jag hur jag tänkte där i ottan. 'Okej, här kommer en chans till ostörd sömn och jag är ju trött som en örn, men asch, jag vaknar nog av mig själv.' Kanske den dummaste slutsatsen ever.

Men, med andan och kaffet i halsen och tandkräm i mungiporna kom jag iväg. Och jag hann! Kom fram svettig och starrig som en avtänd tjacktomte, men ändå. Vardagsseger, tamejfan!