Vad jag verkligen önskar på Mors Dag

Nog för att jag postade en saftig önskelista häromdagen (varav 0 (noll) grejer gick i uppfyllelse men jaja, det kommer fler år), men om det är någonting jag verkligen önskar alla mammor, blivande som rutinerade, är det en behagligare mammatillvaro. En behagligare, enklare tillvaro. Jag vet inte om det på det hela taget har blivit svårare sett över tid, det kanske mest är villkor och omständigheter som har förändrats - på gott och ont.

Men den insyn vi idag har i varandras liv kommer ju med en del knepigheter. Vi har inte bara möjlighet att skapa den bild av vår tillvaro som vi vill att andra ska se. En bild som sen kan vara svår att leva upp till. En bild som hos mottagaren kan skapa känslor av otillräcklighet och avund, i värsta fall självförakt.

Det är ju förmodligen inte intentionen hos den som postar ytterligare en krispig men ändå gemytlig picknickbild i motljus med hashtagen #happyfamily. Men när hen har gjort det så till den grad att vissa andra tror att det är så deras tillvaro verkligen ser ut, växer ju risken för den fula baksidan: avundsjukan.

Och när vi blir avundsjuka kommer missunnsamheten och giftigheterna kravlande. När samma avsändare sen postar en bild på skrattande barn i en vattenspridare, sitter kanske någon uppgiven, råfrustrerad person i andra änden, uppeldad över sina egna tillkortakommanden, påspädda av en noggrant kurerad instagramtillvaro, som då hugger:

"Du kanske borde tänkte på miljön och spara på vattnet nu när grundvattennivåerna är låga"

"Barn ska inte vara i direkt solljus mitt på dagen, hudcancer ökar lavinartat i Sverige"

"Är det läsk på trädgårdsbordet??? Gud, jag skulle aldrig ge läsk till mina barn!"

Och den negativa spiralen är igång.

Och i vår medvetna, ängsliga och många gånger väldigt kloka samtid blir kraven orimliga. Det huggs till höger och vänster - är det inte importerade sockerärtor är det köttfärsen som väcker ilska. Det finns alltid något som någon kan uppröras över och den mentaliteten, att peka finger och TALA OM ATT JAG MINSANN SER ATT DU GÖR FEL är så sinnessjukt tröttsam. Jag förstår mekanismen, och jag förstår att man vill visa sig duktig, kanske särskilt i vissa sammanhang.

Men alla gör ju många rätt och samtidigt många fel. Men kruxet i denna (pseudo)transparenta tillvaro är att det blir en sorts additionsstress, fast i att göra fel, är ni med på hur jag menar?

Additionsstress innebär ju att du jämför dina presentationer med andra plus att du jämför dig med de som är utmärkande bra på respektive område. Exempelvis Hanna som gör en ironman, Emma som aldrig har köpt halvfabrikat, Minna som jobbar 60 timmar i veckan, Astrid som är svinsnygg och Hedvig som har ett hem som får Residence att se ut som Böda Camping. Och där står du och tänker att du borde vara HannaEmmaMinnaAstridHedvid i en egen hög person, trots att ingen av de andra levererar på samtliga områden. Att du själv pratar fem språk och har en sångröst som får Adele att låta som en medioker estet på Södra Latin, det glömmer du helt bort att värdera i stresskarusellen som du ofrivilligt klivit på.

Och jag tänker samma sak i denna kritiska sociala mediertid - du kan vara en mönstermedborgare, en klipsk, jämställd, vegan som kämpar för en klimatsmart tillvaro och mänskliga rättigheter, sen kommer nån ändå och hugger på att du på en bild inte har solhatt på barnet. Eller att du använder plastförpackningar till matlådan. Eller att du har satt en rosa tröja på din dotter, för du var ju trots allt feminist, ELLER?????

För vi kan som bekant inte, och bör rimligtvis inte, sträva efter mänsklig perfektion. Men nu lever och verkar vi i en så uppeldad, lättretlig samtid där vi hugger även på dem som redan är svinbra, som verkligen inte förtjänar ett uns skit. Alltså de allra flesta av oss. Klart att vi kan bli bättre, men kom igen, vi är ju inga rövhattar som sticker en cigg i handen på vår tvååring eller hetsar 7-åringen att prova spice.

Okej, ett långt sidospår, men ändå relevant för min poäng - som mamma blir ju detta ännu känsligare. Och nej, det är ingen nyhet - momshaming är ju ett etablerat begrepp numera. Men har det minskat för det? Jag vetefan, alltså. Visst att man pratar och problematiserar mer om det, men det är ständigt närvarande, i ett kommentarsfält eller kafferum nära dig.

Och nu åter till min önskan: jag önskar att det ska lätta. Att vi ska vara lite jävla schysstare mot varann. Att försöka dämpa impulsen att visa sig duktig på någon annans bekostnad. Att andas igenom affektanfallet som får det att glöda i instagramfingret och bara låt det vara.

För det blir en ond spiral. Får man skit för att man visar upp något som är halvdant, kommer man troligtvis böra censurera sig själv och då går vi en väldigt tråkig, tillrättalagd och omänsklig framtid till mötes.

Du är grym, jag är grym. Vi alla vacklar, trevar och tvivlar - i moderskapet och livet i stort. Men det blir klart lättare om man får en ryggdunk då och då.

Och till min egen mamma vill jag bara säga:

Jag älskar dig något så oerhört. All tid jag har haft lyxen att få spendera med dig under min uppväxt har lärt mig allt. Du har lärt mig mod och generositet, öppenhet och spontanitet. En grundmurad ärlighet och tilltro till människor och livet. En ständigt närvarande, kittlande nyfikenhet och äventyrlighet.

Du har aldrig varit innanför boxen i något du har gjort och jag känner mig så innerligt lyckligt lottad över att ha fått den utgångspunkten i livet, oavsett situation.

Vi har tagit milslånga cykelturer till Ikea, rivit väggar och byggt upp friggebodar. Vi har packat halva handelsträdgårdar på våra cyklar, byggt pepparkakshus så skeva att de enligt rådande naturlagar borde ha kollapsat direkt. Vi har funderat på om vi verkligen står på Trafalgar Square när vi i själva verket står på en större refug, någonstans i London, i samma stad där vi firat din 50, 60 och 70-årsdag. Och vi har skrattat så otroligt mycket längs vägen.

Du har gett mig allt. Den optimism du har gett mig ser jag som min klart bästa tillgång. Herregud, vad jag älskar dig. Grattis på Mors Dag!