Vad är styrka, egentligen?

Dags att ta upp det här med duktighetsmanin igen. Jag får nämligen rabies över den nordiska (?) normen som säger att det är en skam att ta en Alvedon om man har ont, en skam att ta sig själv och ungarna till doktorn, en skam att säga till när man inte orkar mer. Det ska tigas och lidas, även 2014.

När ska vi börja ta hand om oss själva, undrar jag?

Fick ett mejl i ämnet, från en kompis:

En grej som slagit mig i samband med detta är hur kvinnor med "lätta" förlossningar, med det menar jag snabba sådana, utan komplikationer och bestående men och som sedan studsar ur förlossningssängen direkt ner i spagat, ofta får kommentarer som: "superkvinna", "hjältinna", "urstark".

Det sänder underförstått jäkligt jobbiga signaler till oss andra mindre genetiskt lyckosamma kvinnor, som har svårare att föda barn.

Varför är det så? Varför är det så hyllningsvärt att föda "naturligt" och utan att kanske ens skrika? Vad är egentligen naturligt nu för tiden, förresten?

Ingen förlossning är väl direkt skön, och alla är olika. Alla människor upplever inte smärta på samma sätt, men varför anses man vara starkare om man tillhör gruppen som har turen att få ”enklare” förlossningar, när det egentligen borde vara tvärtom?

Som Metrokrönikören Hillevi Wahl skrev en gång efter att ha sprungit Björkliden Arctic Mountain Marathon i snöstorm:

De största hjältarna var inte de som sprang in först, utan de som klarade sig längst ute på fjället i ovädret.