Till Tessan och alla andra som behöver

Blå timmen blues När Malte bara var några veckor gammal brukade jag ha en obehagskänsla i kroppen så här dags på dygnet. När klockan började närma sig nio och han ännu vaknade varannan timme, dygnet runt, så kändes inte kvällarna som nedvarvning. Snarare som uppladdning inför nattskiftet.

Jag minns hur jag satt stilla i soffan och matade honom (flaska, jag kunde aldrig amma) och glodde ut i nattmörkret. Jag minns radions röda digitala sifferpinnar och att det alltid lyste i samma fönster mittemot. I ett fönster var det helljus från 60-watt i en kristallkrona klockan 03 på morgonen och i ett annat lyste en toppig adventsljusstake fast det var augusti. Varje natt.

Jag tänkte att där kanske det satt andra nattmatande föräldrar som inte visste om det var jul eller sommar. Och så tänkte jag att vi måste vara världens bästa vittnen till brott, för vi är fanimej vakna jämt.

Men jag minns allra starkast hur liten jag kände mig. I mörkret satt vi, jag och min lille pyjamasklädde korv till son, och det var så stort och så omtumlande att vara vaken så mycket, så ofta. Jag lyssnade till hans andetag och hans andetag var det enda som var viktigt. Jag kände där och då hur självklart det skulle vara att ge mitt liv för honom. Och det gäller givetvis än.

Men en sak vill jag säga. På natten blir alla tankar större. Det onda gör ondare och det mörka är mörkare. Det du tänker där i soffan behöver inte vara sant. Men du kommer att fixa det här. Du kommer att greja det. För att du kan.

Kom ihåg det ikväll.

Läs hela inlägget och kommentarerna här.