Taikon light | Therese Krupa

I onsdags lastade vi bilen full för två nätters bortamatch. Vi stuvade in kylväskor, weekendbag, ICA-kassar med det som inte fick plats i bagen, sovsäckar, matsäckspåsar, picknickfiltar, en sulky och en kaffemaskin. Plus oss själva. Utbrända av lastandet och packandet satt vi håglösa i bilen mot Sveriges mest primitiva vandrarhem - Kolarbyn. Som de värsta citykids svor och stånkade vi oss igenom en natt på "sängar" som i själva verket var plankor och dagen därpå tog vi vårt pick och pack och återvände till människobyn.

På en hembygdsgård i Fagersta bälgade vi i oss kaffe och glodde på vår överlastade och dåligt packade baklucka. Simultant funderade vi på hur i helskotta vi ska bära oss åt under vår 18-dagarstripp i Europa om en dryg vecka. En resa som mestadels kommer att ske med tåg där vi alltså, liksom sniglar, måste bära med oss vårt resgods överallt *andas i fyrkant och tänker positiva tankar*.

Hursomhelst så var vi hos Miras äldsta morbror häromkvällen för att fira storkusinen. Där satt vi och ojade oss över all packning och hur i hela friden det kan vara möjligt att taikonlasta en Volvo V50 för en 48-timmarstripp. Då berättade min pappa, tillika Miras morfar, om våra Gotlandssemestrar '86-'87. Två vuxna, fyra ungar, varav två bakvända i bakluckan, åksjuka halvvägs till färjan plus en herrans massa packning. Med självklarhet i rösten och som grädde på vårt mos, förklarade han på sin störtsköna polska brytning: -Och på tacket vi schade pingisbordet i två delar och tre ciklar. Det gik soperbra. Sen vände han sig till Johan och fortsatte: -Johan, takbox och takrecke er a och o.

Kloka ord från världens coolaste fyrabarnspappa som tillsammans med världens coolaste fyrabarnsmamma gjorde våra barnaår till ett stort äventyr. Kocham cię.

Och vad gäller mig och Johan så är det bara att harden the fuck up. Kan man få med fyra ungar, tre cyklar och ett pingisbord till Gotland ska vi väl kunna packa för en tågluff för tre utan att bryta ihop.