Stötta en medmamma! | Therese Krupa

Nu hörni, nu är det dags för en av den här bloggens paradgrenar och det är 100% tack vare er som läser.

En tjej har hört av sig med en tvåbarnsfundering och nu mobiliserar vi all vår samlade empati och våra bästa klokskaper och erfarenheter och pepprar kommentarsfältet, okej?

Har en 3,5åring som nästan konstant har haft full fart i vaket läge och krävt mycket aktivering, det är ingen direkt pysslig/självaktiverad typ.

Det kanske hör till åldern men vi har sedan åtminstone ett halvår tillbaka en hel del ”oönskat beteende” typ att hen plötsligt nypas eller att kasta saker när hen blir arg- på oss eller typ i väggen. Saker kan gå sönder men oftast visas nåt tecken på ånger efteråt. Konflikter har vi många per dag även om vi försöker att inte fightas om allt..

Nu har lillasyskon kommit för några veckor sedan och på måndag går min sambo tillbaka till jobbet.

Innan lillasyskon har jag haft något slags överseende/tålamod med utbrotten men känner nu någon slags panik över att fixa mornar/lämning på fsk och hämtning/roa till pappa kommer hem om dagarna. Och för livet i stort också egentligen! Vågar inte lämna barnen obevakade i en sekund tillsammans.

Mitt tålamod är kort (racklig sömn/hormoner gissningsvis), tårarna bränner i ögonen var och varannan dag (vilket barnet också sett ibland och vill torka tårar/ge kram etc. Jag säger att jag blir ledsen när vi är ovänner).

Jag känner att jag mentalt glider längre och längre ifrån hen och tycker mest att hen är jobbig/högljudd/opålitlig och det gör mig så ledsen!! Är det en vanlig känsla när man just fått ett andra barn?! 😢

Jag vet egentligen knappt vad min frågeställning är men skulle behöva höra hur andra med ”vilda” storasyskon har överlevt? Både mammor och småsyskon 😬😉

1, 2, 3 - KÖÖÖÖÖÖR!

PS. Vill du också få inspel, tips och pepp från internets härligaste skara kan du alltid mejla hormonerhemorrojder@gmail.com DS.