Premiär: Stressrehab! | Therese Krupa

Nu har det hänt grejer här, hörni. Detta år som många av oss tippade skulle bli ett pangår, har ju som sagt underlevererat på...tja, samtliga fronter hittills MEN om man nu tänker att glaset är halvfullt så har det knappa 9 månader på sig att ta revansch.

Men, för egen del har det alltså blivit som så att jag har inlett min stressrehabkarriär (ja, låt oss klämma in lite prestation där, det känns sunt). Det hela har skett lite hastigt och lustigt och jag känner att jag inte riktigt är i synk, men samtidigt är det bra att det har gått fort, på ett sätt.

Jag träffade alltså min husläkare i onsdags förrförra veckan. Han förlängde min sjukskrivning och vi pratade ihop oss om en remiss till en stressmottagning. Sagt och gjort - han skickade en men flaggade för att det sannolikt skulle ta ett par veckor innan jag blev kallad på bedömningssamtal och sedan ytterligare veckor innan det väl skulle dra igång.

Dagen efter jag har varit där ringer telefonen sent på eftermiddagen. Det är alltså Kognitiva teamet som hör av sig och de meddelar att de har fått ett sent återbud och undrar om jag kan dyka upp där morgonen därpå. Kalendern är ju inte fullspäckad these days så jag svarar ja och undrar samtidigt vad jag ger mig in på.

Fredag morgon sitter jag i väntrummet med hjärtklappning i väntan på att träffa en läkare. Sen börjar ett lite oväntat (eller kanske inte så oväntat) gråtmarathon - jag grinar hos läkaren, jag grinar hos psykologen och håller sedan linjen även hos fysioterapeuten. Efter tre timmar ses vi allihop för ett teamsamtal och de är eniga om att jag borde börja ett rehabiliteringsprogram hos dem.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle kvala in? Men ja, man kanske inte ska lita till sin självinsikt precis just nu.

Onsdagen därpå, alltså förra veckan var jag och Johan där för en introträff. I fredags var jag där för att träffa en läkare och en psykolog och idag började själva programmet i form av gruppträff med en psykolog (allt är givetvis sekretessbelagt och jag skulle aldrig dela någon information utom min egen).

Och jag var sjukt skeptisk till gruppgrejen, vilket jag även grinade fram under mina bedömningssamtal. Men efter idag så..jag vet inte. Det var ganska mysigt? Och liksom...befriande.

Men det är fortfarande en smått overklig känsla att vara i ett sånt här sammanhang? Självbilden måste liksom revideras lite? (som om inte 40-årsfaktumet vore nog) Jag har verkligen hundraprocentigt trott att jag ALDRIG skulle hamna här - det har ju varit så kul och jag är nog inte den typen och jag fixar lite till tills ja, jag inte gjorde det längre.

Men nu väntar alltså 16 veckor av återhämtning och reflektion. Mitt i Inception-känslan smyger sig ändå något lite, lite...härligt in? Som att jag verkligen ska få en ärlig chans att komma ikapp efter år av kolik, slit, sorg och en aldrig sinande ansvarsbörda. Alltså inte härligt som i Lotta Engberg-kvittrigt, men något mjukt och mänskligt och fint.

Mira undrade om jag måste vara snygg på stresskursen men flickebarnet är bara ovant att se mig i annat än mjukisbrallor och collegetröja, heh.