Mor krishanterar | Therese Krupa

Så, Johan är iväg på konferens i 40 år (känns det som) och jag har alltså på mitt bord att ratta skol-, förskole- och jobblogistik under denna tidsepok.

Hittills har det förflutit över förväntan bra, men jag har också presterat över förväntan bra vilket kanske är det mest förvånande i sammanhanget.

Möjligt att jag har funnit lite kraft i de böcker jag semiplöjt de senaste dagarna, nämligen Raising your spirited child och Fem gånger mer kärlek (det är väldigt stark köprekommendation på dessa!). Böcker jag har klickat hem/laddat ner/köpt på förekommen anledning, kan man väl säga. På grund av konflikter och utbrott 24/7 kan man väl säga.

Jag trodde 5-årsåldern var soft? Har något vagt minne av det? Men minnet är ju som bekant selektivt, eller så är bara barn numero 2 *snäppet mer* krävande (LOL) än barn numero 1 (detta har varit ett välkänt faktum i cirka 5 års tid).

I morse hann vi med…fyra? fem? meltdowns innan klockan hade slagit 08:00. Låt mig redogöra för förloppet:

Morris vaknar först av barnen och jag välkomnar honom entusiastiskt men samtidigt milt, denna arla morgonstund. Vi kramas i soffan och jag känner hopp om livet till dess att han säger att han vill spela (kortspelet) Tjuv & polis. Jag svarar att jag gärna spelar efter dagis men att det blir svårt att hinna med nu på morgonen.

Klipp till att Morris ligger på golvet och vrålar och vrider sig som en liten ilsken 5-årig mask. Jag tar en stor klunk kaffe och hämtar Kasper som har väckts av vrålen.

Jag svänger ihop den smoothie jag har preppat och brer mackor till barnen enligt de pålägg som önskats. De dricker sin smoothie och jag fyller på Morris glas en gång till innan det är slut i mixerkannan.

Morris ber om mer smoothie och jag förklarar att den är slut, men att han kan äta sin rostmacka nu om han fortfarande är hungrig.

Klipp till att Morris ligger på golvet och vrålar och vrider sig som en liten ilsken 5-årig mask. Jag tar en stor klunk kaffe och vandrar ut i köket och fokuserar på att inte gnissla ner mina tänder.

Morris förklarar nu att han inte vill ha skinka på mackan utan bara smör. Jag tar bort skinkskivan men min son är fortfarande missnöjd. I nästa andetag vill han ha jordnötssmör så jag brer på ett lager utan att göra nån biggie av det. Morris förklarar att alla mackor är äckliga.

Som ett UNDER av tålamod håller jag mig sansad och torkar snor och småpratar med Mira.

Morris stövlar fram till kylen och letar efter ”apelsingelé”. Ah, du är sugen på apelsinmarmelad?, frågar jag neutralt trots att jag på insidan undrar HUR FAN HAN KAN VARA SUGEN PÅ APELSINMARMELAD NÄR VI HAR HAFT DET HEMMA EN (1) GÅNG PÅ 5 ÅR.

När Morris blir varse att vi varken har apelsingelé eller apelsinmarmelad upprepar sig proceduren med skrikgråt på golvet. Mitt kaffe är slut.

Och jag är fortsatt lugn. Praised be. Hade nån stoppat valium i mitt kaffe?

Sen hade vi några mildare dårkonfrontationer om strumpor och muddar på byxor och svåra skor och illasittande hjälmar. Men vi kom till skola och förskola hela och rena och hyfsat sams. Och min puls låg stadigt under 120 hela denna morgon.

Det skålar vi för, tycker jag. Och nu kan Johan komma hem asap pls.